Vinterdagarna är märkliga.
Dom gnistrar till för ett ögonblick, som solstrålen i en snöflinga.
Sen är dom över och förbi.
Först är det mörkt, sen är det mörkt, sen svischar plötsligt lite ljus förbi, och innan man knappt hinner lyfta blicken och fråga sig vad som egentligen hände - så är det återigen mörkt.
Jag känner en djup fascination för hur anpassningsbart livet är. Alla växter runt omkring mig har efter ett ogreppbart antal år anpassat sig till att det är såhär det fungerar. I ett halvår är det mörkt och kallt. Dom avyttrar delar av sig själva för att dra sig tillbaks i en vinterdvala. Sparandes på liv långt därinne i sig själva, i full förtröstan att solen och värmen kommer åter en dag.
Den förtröstan är underbar.
Hur kan dom veta?
Första gången det blev mörkt – att dom inte gav upp? Stod ut några veckor, och tänkte sedan ”nej det här går ju inte, jag kan ju inte leva utan sol och värme” och bara gav upp och dog.
Det är så häftigt att växterna liksom fann sig tillrätta i mörkret och kylan, lever i vila, för att återigen kunna blomma ut när/om nu ljuset kommer tillbaks igen.
Så häftigt.
Och så kan jag inte låta bli att tänka på våra förfäder.
Hur dom hade det, vad dom tänkte. Och hur dom överlevde vintrarna.
I närheten av där jag bor finns det bland annat två fornborgar från stenålder/bronsålder/järnålder (ospecat).
(jag har delat den här länken förut, men jag tycker den är så spännande så jag kan inte låta bli att göra det igen: FORNSÖK - man klickar bara in sig på kartan tills man har zoomat in där man bor)
Jag har inte kunnat låta bli att gå dit. Vandrat vid resterna av uråldriga raserade murar, ställt mig på berget i centrum av fornborgen, och låtit fantasin flöda hej vilt. Föreställt mig boplatser, liv, människoöden, vardag. Hur såg det ut, hur hade dom det, vad tänkte dom, hur levde dom?
Jag har lagt min hand på stenarna där och tänkt att jag känner samma sten som människor kände för tusentals år sedan. Känslan svindlar.
Och nu när mörkret snart är som mest dominerande, så tänker jag återigen på mina okända förfäder där uppe på bergen. Undrar vad dom tänkte när solen försvann och det bara blev mörkt och kallt hela tiden? Sov dom mycket då? Eller gjorde dom som vi – försökte vara lika aktiva ändå? Visste dom att ljuset skulle återkomma igen? Kunde dom hålla sig varma? Vad åt dom på vintern? Knappast julskinka och lussebullar va... ;-)
Jag fascineras över vad mycket vi människor ändå har åstadkommit, i vårt skapande av samhällen.
Hur mycket vi faktiskt vet.
(Och hur mycket vi har kvar att lära oss för att kunna hantera det vi vet på ett klokt sätt...)
När jag går på kvällspromenad med hunden är det alldeles kolsvart, för där jag bor finns inga ljusföroreningar. Månen och stjärnorna är mina enda följeslagare. Och då älskar jag mörkret, på ett sätt jag aldrig kunde ana att jag skulle göra. Det är så oändligt vackert!
Sen jag flyttade ut från stan är jag inte rädd för mörkret längre. I stan var mörkret bara ett ställe där illasinnade typer gömde sig. Här är mörkret något vackert och vänligt, som naturen vilar i.
I stan kände jag mig anpassad, tillrättalagd, distanserad från naturligt liv på något sätt, ständigt förföljd av det illamåendelila skenet på himlen som effektivt överröstade stjärnhimlens findetaljerade storhet. Här är det naturen som råder, och jag är bara en liten liten prick som är en del av det stora vackra vilda. Här har man inte röjt, kuvat, sågat ner, asfalterat och överröstat naturen, utan här lånar vi bara tillfälligt en liten plätt av en större helhet. Ibland kan jag på mina promenader bli stående med huvudet tillbakalutat och bara förlora mig ut i stjärnhimlens myriader av små gnistrande prickar. Det är så stort!
Det är förunderligt vackert. Jag är hemma.
