Solen är på väg upp över skogens toppar en bitande kall vinterdag.
Det är så vackert att ingen avbild någonsin kan göra vyn rätta, och hela mitt hjärta fylls av kärlek, förundran och vemod.
Det är ledsamt att tillhöra en av dom personer som
anser/inser att vi människor förstör den fantastiska jorden och allt
detta vackra.
Det är ledsamt att inse att den politiska debatten
om hur vi ska leva i vårt samhälle endast handlar om ekonomin och hur vi
förhåller oss till den, och inte om det som VERKLIGEN är viktigt – att
bevara den ekologiska balansen och världen
vi lever i.
Jag skiter i blockpolitiken, höger och vänster, för ingen av dom
fokuserar ändå på dom viktiga frågorna. I mina ögon finns det ingen
opposition, för alla lallar med som ett lämmeltåg i tillbedjan till
mammon. Vi har fastnat i en återvändsgränd.
Mänskligheten har skapat sig sin egen
systemövergripande drog – ”ekonomisk välfärd” – som får oss att bli
blinda för det som är viktigt.
När det inte ens på politisk nivå finns någon
märkbar opposition mot galenskaperna, och när minsta knyst om något som
ifrågasätter konsumtionshysterin möts med rabiata försvarsmekanismer typ
”rör inte min snuttefilt!” av den breda massan,
kan jag inte låta bli att känna mig uppgiven.
Väldigt uppgiven.
Passa på att njut allt vad du kan av den vackra
jorden och den vackra naturen, för vi är kanske några av dom sista
generationer människor som kommer ha möjlighet att njuta av utsikten.
