En världslig reflektion

Solen är på väg upp över skogens toppar en bitande kall vinterdag.

Det är så vackert att ingen avbild någonsin kan göra vyn rätta, och hela mitt hjärta fylls av kärlek, förundran och vemod.

Det är ledsamt att tillhöra en av dom personer som anser/inser att vi människor förstör den fantastiska jorden och allt detta vackra.

Det är ledsamt att inse att den politiska debatten om hur vi ska leva i vårt samhälle endast handlar om ekonomin och hur vi förhåller oss till den, och inte om det som VERKLIGEN är viktigt – att bevara den ekologiska balansen och världen vi lever i.

Jag skiter i blockpolitiken, höger och vänster, för ingen av dom fokuserar ändå på dom viktiga frågorna. I mina ögon finns det ingen opposition, för alla lallar med som ett lämmeltåg i tillbedjan till mammon. Vi har fastnat i en återvändsgränd.

Mänskligheten har skapat sig sin egen systemövergripande drog – ”ekonomisk välfärd” – som får oss att bli blinda för det som är viktigt.

När det inte ens på politisk nivå finns någon märkbar opposition mot galenskaperna, och när minsta knyst om något som ifrågasätter konsumtionshysterin möts med rabiata försvarsmekanismer typ ”rör inte min snuttefilt!” av den breda massan, kan jag inte låta bli att känna mig uppgiven.

Väldigt uppgiven.

Passa på att njut allt vad du kan av den vackra jorden och den vackra naturen, för vi är kanske några av dom sista generationer människor som kommer ha möjlighet att njuta av utsikten.