Bisyssla

Jag vet egentligen inte riktigt hur det började. Jag tror att någon glimt av intresse kan ha tänts när några bekanta för några år sedan inlevelsefullt berättade om deras nya hobby. Engagemanget liksom smittade. Sen har jag ju en sån stor och fin tomt nu, så det är klart att jag funderar över alla slags trädgårdsaktiviteter. Och jag vet att jag har sett en annons för kursen redan för något år sedan och sneglat lite extra på den, utan att det blev nånting av. Men den här våren gjorde jag slag i saken - jag anmälde mig till en nybörjarkurs i biodling!

Jag visste ingenting om bin, mer än att dom är oerhört betydelsefulla för oss, samt att dom av ännu ej fastställd anledning mystiskt håller på att decimeras i antal här på jorden. Jag hade aldrig varit i närheten av någon bikupa, och hade - förutom ovan  nämnda entusiaster - aldrig träffat på någon biodlare. Jag visste inte om jag faktiskt ville ha några bin i praktiken, jag var mest bara nyfiken på hur bin fungerar och vad man egentligen gör med dom. Mest såg jag nog kursen som ett roligt avbräck i vardagen och som ett tillfälle att få lära mig mer om nånting som jag inte hade någon aning om.

När jag inför kursen blev tillfrågad om när jag hade planerat att skaffa bin, svarade jag lite svävande nånting om "nästa sommar kanske". Jag visste ju inte hur man gjorde, vad som krävdes eller hur mycket tid i anspråk det skulle ta att vara biodlare. Hade inte den blekaste aning om nånting, och var ärligt talat inte helt säker på att det var något för mig överhuvudtaget.

Ja men då är det ju ett jättebra läge för att redan efter den tredje teoretiska lektionen på kursen nappa på ett erbjudande om att köpa en hel biodling med två bisamhällen och all utrustning. Eller hur?!?

Näe - men det var i alla fall vad jag gjorde.
Om jag inte kan ge någon förklaring till varför jag överhuvudtaget fick för mig att gå en kurs om biodling, så kan jag än mindre förklara vad som låg bakom att jag hörde  mig själv säga att jag var intresserad av att köpa bisamhällena. Jag har ett vagt minne av att jag tänkte "det finns ju egentligen ingenting som hindrar att jag skulle göra det?" innan jag tackade ja.

Den lilla detalj jag då råkade missa i det resonemanget var att jag fortfarande faktiskt aldrig varit i närheten av ett bisamhälle, inte hade någon som helst kunskap (förutom tre teorilektioner) om biodling och inte hade någon aning om vad det faktiskt skulle innebära i praktiken.

Någon enstaka gång ibland gör jag faktiskt dumma saker. Det är inte ofta ;-) men ibland händer det. Uppenbarligen.

Jag ångrade mig faktiskt, jättemycket, flera gånger, och blev lite rädd för vad jag gett mig in på. Men jag är inte den som backar ur något jag gett mig in på. No way. Sagt var sagt. Nu var det ju bara att bita ihop och löpa linan ut. Alltid lär man sig väl nåt.

Så i ett stadium av ganska kraftig vånda gav jag mig iväg för att titta på mina kommande kompisar.

Nånting jag i alla fall måste erkänna om bin är att dom är jäkligt fascinerande! Dom lever i välutvecklade intelligenta samhällen och bjuder på något sätt in en till att få ta del av en helt annan värld - en förunderlig och imponerande värld av små flygande stickande honungssamlande insekter.
Dessutom luktar dom gott! ;o)

Jag hade den stora turen att få ha med mig kursledaren som mentor (hade han inte erbjudit sig att vara det så hade jag nog faktiskt aldrig nappat på erbjudandet), och fick låna någonting som såg ut som en spejsig rymddräkt som jag trasslade in mig i för att gå och hälsa på mina blivande bin.

När locket till den första kupan öppnades for en hiskelig massa bin upp från kupan och surrade runt oss. Det var ett väldans surr, och dom var väldans många och väldans intensiva! Jag var inte alls beredd på känslan. Jag blev alldeles paff och fastnade i något slags förstelnat tillstånd av chock och förundran, där jag stod mitt i ett moln av små flygande varelser.
"Kan man verkligen göra såhär? Kan jag verkligen vara här?" minns jag att jag tänkte. Och så tyckte jag att det var en himla tur att säljaren och min mentor verkade ha fullt upp med att pyssla med kupan och ramarna, för själv hade jag fullt upp med att försöka finna mig i situationen och våga röra på mig igen.

Jag hade ju fått lära mig att bin kommunicerar med lukter, och att dom känner lukt av stress och rädsla och inte gillar människor som luktar något av detta. Så jag försökte köra lite snabb-mindfulness där och dra några djupa andetag i min rymddräkt, för att lugna ner mig själv och bina. Dom var väldigt intresserade av mig, buffade på mig och kröp runt överallt på mig. Jag var definitivt den intressantaste människan på platsen om man frågade just det här gänget. Men allt gick bra, tror jag. Jag tyckte efter en stund att det var skithäftigt att vara där jag var, och jag bara badade i känslan. 

Efter att ha gått igenom den första kupan gick vi vidare till den andra, och i den kupan var det ett mycket lugnare gäng som höll till. Dom var fler och verkade ha mer jobb på gång i sina ramar, men dom flög knappt runt oss alls. (Eller kanske var det även jag som hade lugnat ner mig?) Några enstaka bin var dock fortfarande nyfikna på mig. Plötsligt kände jag något som rörde sig på mitt underben. Jag började fundera på om det kunde vara någon rackare som trots allt hade tagit sig förbi mina kängor och skyddsoverall och jeans, och krupit upp i byxbenet på mig.

Det kändes som om något mjukt och lite luddigt kröp omkring på mitt ben, och jag blev allt mer säker på att det var ett bi. Jag funderade över vad jag skulle göra. Några större reaktioner borde jag nog inte leverera, det bästa var nog att försöka att inte låtsas om det alls kom jag fram till. Jag skakade lite obemärkt på benet, och ut ur byxbenet tumlade en liten trött kompis. Jaha, hej på dej du.

Vi tittade vidare på alla attiraljer som skulle ingå i köpet, och jag kände mig återigen vagt bekymrad över hur jag skulle klara av att reda ut alltihop och lära mig hur allt skulle användas och hur bina bäst skulle skötas. Hade jag möjligtvis tagit mig vatten över huvudet i alla fall?

Men av någon obegriplig anledning blir jag alldeles upprymd av dom små liven.

Några av dom första gångerna på kursen var det några andra nybörjarbiodlare där som berättade om hur det gick till när dom blev biodlare, och något jag noterade var att alla förmedlade en förtjusning och fascination på gränsen till förälskelse till detta med biodling, på ett sätt som jag inte kunde hitta någon logisk förklaring till och som nästan verkade lite rubbat... :-) Precis som dom inledande bekanta lyckades rycka med mig och få mig intresserad när dom lyriskt berättade om sin hobby.

Och det är lite av den känslan som drabbat mig, och som verkar ha styrt mig till att dels gå en kurs i ett ämne som jag aldrig tidigare ägnat en tanke åt, och dels fått mig att ta ett totalt ologiskt beslut att köpa på mig ett par bisamhällen alldeles för tidigt och utan att kunna nånting. För så brukar inte jag göra - kontrollfreaket jag som i vanliga fall måste kunna allt om allt innan jag ens kan börja fundera på att ge mig in i nånting.

Kanske är bina mycket intelligentare än vi kan ana? Kanske är det dom som på något obegripligt sätt infiltrerar in biförälskelse i vissa, särskilt mottagliga, personer, för att vi ska bli deras skötare och erbjuda dom omvårdnad och ett sjysst ställe att bo på?... ;-)

Ami - bibiten (men ännu ej stungen...)