Som Simcity fast IRL

Så var det då äntligen dags för första kollen i mina nya bikupor. Efter att vi hade hämtat hem dom två kuporna – vilket hade skett genom att slå några spännband runt bikupelådorna så att dom höll ihop och lastat dom på en släpvagn sent på kvällen när alla bin var samlade inne i kupan – så hade bina fått vara ifred för att göra sig hemmastadda i några dagar innan jag gick in i kuporna och störde dom.
(Det var lite svårt att hejda sig, jag ville förstås gärna gå in i kuporna och kolla på en gång!...)

Visste ni förresten om att nyflyttade bin är väldigt törstiga? Det är mycket viktigt att dom har riklig tillgång till vatten direkt efter en flytt. Visserligen hade jag fått den informationen redan innan, men att dom drack så mycket som dom gjorde hade jag inte kunnat föreställa mig. ”Jag ska gå ut och vattna bina” blev en standardfras under första veckan med bikupor.

Ett törstigt bi som dricker

Som jag berättade förut så har jag egentligen blivit biägare mycket tidigare än planerat. Eller – egentligen hade jag väl inga bestämda planer på att bli biägare överhuvudtaget. Men om jag nu skulle bli med bin så tyckte jag i alla fall att jag borde gå klart hela biodlarkursen först, så att jag åtminstone hade någon koll på vad det handlade om och hur man skulle göra.
Men nu blev det alltså inte så. Plötsligt fann jag mig ha nappat på ett erbjudande om att köpa två bisamhällen, egentligen innan praktiken på biodlarkursen ens hade börjat och innan jag överhuvudtaget hade varit i närheten av en bikupa.
Ja så kan det gå.

Såhär såg dom ut när dom kom, mina bikupor. Dom vinner ju inget arkitekturpris direkt, men förhoppningsvis funkar dom till det dom är till för.

Det här med biodling är komplicerat. Åtminstone för en helt grön nybörjare. När det så äntligen var dags för att få göra första besöket i mina bikupor blev jag alldeles förvirrad. Vad var det egentligen jag skulle göra, och hur?...
Det är en sak att vara på en kurs och göra som man blir tillsagd, medans man har fullt upp med att hålla reda på var man själv är och var bina är och vilka redskap man ska använda och hur man ska hålla i dom. Det är en helt annan sak att stå helt själv och inse att det är nu man borde ha den där djupare förståelsen om HUR och VARFÖR. Det är nu man skulle behöva kunna TÄNKA SJÄLV...

"Hello earthlings. We come in peace"

Att sköta bisamhällen är en konst.
Som biodlare är det min uppgift att vara binas gud och se till att skapa ultimata förutsättningar för samhällets överlevnad och blomstring.
Bin är känsliga varelser, och både för bina och biodlaren är det många faror som lurar.
Allt man gör är en skör balansgång.

Såhär års – under maj och juni – är bisamhällena inne i en expansiv fas. Visserligen har man på dagens tambin försökt odla bort svärmlusten i mesta möjliga mån, men det är alltså nu binas eventuella svärmlust är som störst. Det är egentligen inget som är farligt för bina, men som biodlare vill man absolut inte att hälften av alla ens bin ska göra myteri och rymma iväg i en svärm, och försöka bosätta sig i en skorsten eller på grannens vind...

För att minska risken för svärmning finns det flera saker man som biodlare kan göra. En åtgärd är tex att vara mycket noggrann med att se till att bina inte har för trångt i sina kupor. Det gör man genom att stegvis utöka kuporna med fler tomma ramar och lådor. Men varför inte ge bina en jättekupa på en gång i så fall, kanske någon praktiskt lagd människa tänker? Ja, om man utökar för mycket och ger bina allt för stort utrymme på en gång uppstår förstås andra problem. Då kan samhället försvagas och tex ha svårt att hålla kupan varm.

För värme och ventilation är viktigt. Det vill till att bikupan ger rätt förutsättningar för bina att hålla värmen utan att det bildas fukt. Runt en drottning ska det alltid vara 34 grader – även på vintern. Men man får vara försiktig så att man inte isolerar ihjäl kupan, för då kan det bildas för mycket fukt och bistackarna kan mögla. Det är inte alls bra. Om kupan däremot är för svår att hålla värmen i och det blir för kallt, så dör ynglen, och tillslut även bina.

Och även om man kan tycka att människan ändå har hållt på ett tag med biodling och borde ha kommit fram till den ultimata lösningen, så näe. Det finns myriader med olika lösningar för hur bikupor kan designas, se ut och fungera. Alla erfarna biodlare kör sitt eget rejs och har sin egen åsikt om vad som funkar bäst. Vilket inte direkt underlättar för en förvirrad nybörjare...


En annan sak man som bi-gud måste göra för att hålla bina lyckliga är att se till att dom har sysselsättning hela tiden med att bygga celler och ha möjlighet att samla honung. Det ska vara rätt avvägning av utbyggda (=med färdiga celler) och outbyggda (=där bina själv måste bygga celler) ramar i kupan.

Ett stycke ram med flitiga bin

Sen kan bina få sjukdomar. Och det är nog den största och allvarligaste faran. Det finns kvalster och virus och bakterier och allt möjligt som lurar på dom känsliga små liven. Som bi-gud måste jag vara väldigt noga med att vakta på detta, och göra massa saker för att mota olle i grind. Något som nästan alla bisamhällen har är ett kvalster som kallas varroa. Om varroakvalstrena blir för många i en kupa så kommer bina försvagas så pass att minsta lilla sjukdom kommer ta knäcken på dom. Alltså måste jag som bi-gud se till att vakta på varroaantalet. Det gör jag genom att ha en speciell platta i botten på kupan där jag kan hålla koll på om det fallit ner några döda kvalster och i så fall hur många. Jag gör det också genom att sätta in speciella ramar där bina bygger drönarceller. Drönarceller är lite större än arbetsbiceller, och varrokvalster dras gärna till just drönarceller. Om jag då ser till att rensa bort drönarceller med jämna mellanrum, så får jag förhoppningsvis även med mig varroakvalstren och deras bäbisar. Om inte det skulle hjälpa utan antalet varroakvalster ändå skulle växa till sig, måste jag gå in med starkare behandling av kupan, och då krävs det särskilda medel. Vilket inte är bra alls, för bina är ju som sagt känsliga varelser och mår inte heller så bra av att bli behandlade med något medel.

Och på sensommaren måste bina invintras på rätt sätt för att klara vintern. Man minskar ner på kupans storlek och ger bina en sockerlösning som ersättning för all honung man stulit från dom. Det vill till att man börjar invintra i rätt tid och att man ger bina rätt mängd sockerlösning för att dom ska få rätt förutsättningar för att överleva vinterhalvåret.

(Ni hör ju – det är en hel jäkla vetenskap!!)

Sen kan man som biodlare ha oturen att ha fått ett gäng extra ilskna kompisar. Det behöver man faktiskt inte heller finna sig i. Om bina blir alldeles för folkilskna kan man prova att byta drottning. Det är drottningen som är tongivande för hur samhället fungerar, även samhällets temperament. Och samhällen kan vara väldigt olika. Jag har ett samhälle som kallas för det gröna samhället och ett som kallas för det gula samhället – efter färgen på bikupornas fluster. Och bara efter den här korta tiden kan jag säga att det är skillnad på dom. Det gröna samhället verkar större, starkare, mer välmående, mer välfungerande och lugnare och snällare. Det gula samhället är mycket mindre och oroligare.

När man som bi-gud har lyckats sätta sig in i allt man måste göra för att överhuvudtaget hålla bisamhällena levande, så kommer man till nästa nivå. Och det är att ge samhällena rätt förutsättningar för att producera rikligt med honung. Det är alltså där man börjar samla poäng kan man säga. Första året eller åren man har bikupor får man ofta inte så mycket honung, just för att man inte har den där lilla finessen som krävs med tajming och rätt utbyggnad av samhällena med rätt typ av ramar och det ena med det andra. Sen ska man även ta hand om honungen – det ska mätas vattenhalt och slungas och silas och röras och tappas upp på burkar och godkännas och gud vet vad.

Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med att koncentrera mig på att hålla bina vid liv såhär första sommaren. Honungen känns som en biprodukt (ha ha). Det gör mig inte så mycket om det inte blir så mycket honung.

När jag stod där för första gången i mina egna bikupor så kände jag mig alltså mest bara förvirrad. Jag visste att jag skulle bygga ut kuporna, men hur – i vilken ordning, med vilka ramar, med eller utan spärrgaller, mm, mm?...

Det fick bli som det blev. Jag håller alla tummar jag har för att bina överlever mina taffliga nybörjarfingrar. Jag har MYCKET kvar att lära...

Hej på er mina små vänner