En gammal bil

I vårt garage står det en gammal bil.

(och då räknar jag inte ”skogsvraket” som en bil – inte än i alla fall... *sorry Kenny* ;-)

Det är en svart gammal Renault 4CV från 1951. En liten bullig bil med runda former och en motor på 18 hk (åtminstone när den var ny – några hästar har nog dessvärre dött under årens lopp).

Blogginläggets huvudperson

En Renault 4CV var en billig allemansbil på sin tid. Den var så pass billig att ”vanligt folk” kunde köpa den. Den var också så pass billig att dom flesta slet och slängde den med hälsan, och körde den helt enkelt till närmsta sjö eller skogsdunge när bilen gjort sitt. Vilket innebar att trots att det på sin tid var en ganska vanlig bil, så finns det inte så himla många kvar.

Det är ju så. Dom där billiga, vanliga, enkla bilarna – vem tänker egentligen på att spara en sån?

Vår ”cevefyra” inköptes ny 1951 av en Edvin Larsson i Västerljung, Trosa. Han var en 56-årig droskägare och ägde ett stall med taxibilar. Den här bilen var dock hans egna privatbil. Edvin använde bilen med stor försiktighet och lagade och lappade den så gott han kunde fram till 1968, då han ställde av den och ställde in den i ett garage. Efter Edvins bortgång bytte bilen ägare, ställdes i ett annat garage, bytte ägare igen och ställdes i ytterligare ett garage. Och så var det. I 40 år stod bilen i olika garage, i väntan på att någon skulle ha tid och ork att ta hand om den.

Så dök min kära Kenny upp i bilden. På den tiden stod CV4an i Kennys chefs garage, och hade så gjort ett tag. Kenny blev av någon anledning väldigt sugen på bilen – kanske hade den tröttnat på att bara stå bortglömd i garage och ropat till honom på något sätt – och lyckades tjata sig till att få köpa den.

- Snälla, ta med mig hem!

 

Väl hemma i vårt garage tog sig Kenny an bilen. Han renoverade bromsarna och bytte olja, och ... ja men se på fan, den gick faktiskt igång. Fortfarande i orginallack och i stort sett orginalskick. Den forslades på släp till registreringsbesiktning, gick igenom, fick en ny nummerplåt, och i maj 2008 fick lilla bilen för första gången på 40 år känna asfalt under däcken och fartvinden mot vindrutan, när vi styrde kosan mot Fest För Franska Fordon-träffen på Taxinge slott.

Visst vet jag rent logiskt att en bil är ett stycke plåt och lite andra ihopskruvade delar. Men alltså... Det finns ju så mycket mer. Jag brukar inte prata högt om det, men nog sjutton har jag ansett att alla bilar jag har haft har haft en egen själ. Någonstans kunde jag inte låta bli att känna både lycka och glädje över att lilla bilen nu stolt puttrade fram i sina max 70 km/h ute på vägarna igen.

”It’s alive!”...

Och om det där med bilars eventuella själ är diskuterbart, så är det definitivt mer påtagligt hur bilen berör människors själar! Vilket man blir väldigt medveten om när man färdas i en gammal Renault. 

Ibland gör man sig till...

Vart vi än kommer så blir det en viss uppståndelse. Det är alltid någons pappa/farbror/morbror/farfar som hade en sån. Folk stannar till, och man ser hur minnen väcks till liv och bortglömda känslor vaknar när dom ser lilla bilen. För en allemansbil på 50-talet var en stor del i en människas liv. Den innebar frihet och självständighet, den innebar rörlighet och modernitet. I bilen tillbringade familjer semestrar och vänner reste till kyrkan tillsammans om söndagarna.

Och 50-tals amerikanare i all ära, men såna var det inte så många vanliga Svenssons som hade. Vanliga Svenssons körde mer runt i små billiga bilar. Som Renault CV4or. Det är i dom små billiga bilarna dom flesta har sina minnen.

Jag vet dock inte om det var riktigt såhär det såg ut på vägarna...

 

En av dom första turerna vi tog med bilen blev in till Söder och upp på Fjällgatan för att ta en glass. Vi ställde lilla skruttbilen på gatan, och strax efter oss kom det en fräsig Porsche i miljonklassen och parkerade precis bakom oss. Vi fnissade lite över klasskillnaden, och gick till glasskiosken för att köpa glass. När vi vände oss om så stod det en folksamling runt bilen. Men inte runt Porschen, vilket vi hade trott, utan runt den gamla lilla Renaulten. Porschen var det ingen som tittade på. :-)

Och så har det fortsatt. Vart vi än kommer blir folk roade, nyfikna, intresserade, berörda. Bilen väcker mer uppmärksamhet än vi någonsin kunnat ana. Vi får höra många spontana minnen och berättelser om CV4-eskapader. Som damen som som liten hade åkt runt på semesterresor sittandes ovanpå resväskor i baksätet hon och henne syster, eller mannen som hade krockat med en spårvagn varpå bilen bara blev skrot, eller han som berättade att bakvagnen på hans CV4a plötsligt hade lossnat under färd, eller mannen från Tjeckien som berättade att det var lyx för vanligt folk att köpa en CV4a i Tjeckoslovakien på 50 talet. Eller mannen som berättade att han som femåring åkt i en CV där dörren inte hade varit riktigt stängd. Plötsligt åker den ”felhängda” dörren upp, och snabbt som ögat försöker han gripa tag i dörren för att stänga den igen. Bara det att dörrar som öppnas framåt blir ett väldigt vindfång om dom öppnas under färd, så dörren slets upp, pojken följer med dörren ut, men pappan hinner få tag i pojkens andra arm, medans pojkens fötter släpar någonstans vid bakhjulet.

Ja se det är Renault-minnen som fastnar det. ;-)

Vid en veteranbilsträff i Nyköping kom det fram en man till oss med vidöppna ögon. Han stirrade på bilen som om han hade sett ett spöke, och sa att han kände igen registreringsnumret (vi har bilens gamla länsplåtar kvar och brukar låta dom vara framme vid träffar). Det visar sig att mannen varit granne till Edvin i Västerljung.

”Får jag sitta i bilen?” frågade han ”- jag åkte i just den här bilen som liten!”

Det var mäktigt att se mannen, märkbart tagen, sätta sig i bilen, låta handen dansa över panelen och le av dom minnen och den rörelse som översköljde honom.

Han berättade för oss om Edvin, som hade varit lite av ett orginal. Först hade Edvin haft ett taxiåkeri, för att på ålderns höst sadla om och bli skomakare. Dock hela tiden vårdande sin Renault. Vi fick också höra att Edvin blivit stoppad av polisen en gång när han varit ute och kört i bilen – för att det hade gått för långsamt! ”Såhär långsamt får man inte köra på riksettan!” hade polisen sagt, varpå Edvin hade svarat ”Nä men i uppförbacke går inte den här lilla bilen fortare se!” :-)

Att åka runt i den gamla lilla Renaulten är som att färdas i ett stycke historia. Det är inte bara en plåthög – det är ett museiföremål som väcker känslor och minnen från en svunnen vardag.

När vi nyligen var på väg hem från en av vårens bilträffar stannade vi på en parkeringsplats utanför en stormarknad i en trött förort. Jag satt kvar i lilla gammelbilen med fönsterrutorna öppna, när jag hörde röster bakom bilen.

”Nej, så kan du väl inte göra!” viskade en kvinnoröst högt

”Jo, jag måste se om det är någon där!” viskade en mansröst otåligt tillbaks.

”Hallå?” hörde jag försiktigt brevid bilen.

Jag öppnade dörren, och fick presentera bilen. Och jo, en sådan hade ju mannen haft ”när barnen var små”.

Och den glädje av kärt återseende jag såg i mannens ögon – det är den som är den absolut häftigaste upplevelsen med att åka gammelbil, och väl värt dom eventuella brister i komforten som den stolta gamla fransosen har! ;-)

Les Quatre Chevaux = 4CV!