En pizza

Ibland kläcker Kenny ur sig en undran om vi  inte ska ta och köpa färdig pizza.

Det är verkligen inte ofta det händer i vårt hushåll att vi äter köpepizza. Kanske någon gång om året, jag vet faktiskt inte exakt.
Men sista gången vi åt pizza var verkligen ingen höjdare, så jag är i ärlighetens namn inte särskilt intresserad av att ge mig på det igen...

Annars så är vi ganska matmedvetna och matintresserade. För det allra mesta lagar vi vår mat själva från grunden med så bra råvaror som möjligt. Att vi tex har dragit ner på salt och socker i kosten märks tydligt när man äter mat "ute", då vi många gånger reagerar på just att det smakar så fruktansvärt salt eller sött. Restaurangmat är oftast en besvikelse, för den mat man lagar hemma är för det mesta många gånger godare, ibland på en helt annan nivå som inte ens går att jämföra. För att uppskatta ett restaurangbesök innebär det oftast att vi hamnar i en prisklass som inte riktigt känns överkomlig. Men inte ens dyra restauranger är en garanti för att få GOD mat alla gånger.

Tillbaks till pizzan.
Jag minns att jag när jag var yngre kunde uppskatta att äta pizza. Jag tyckte att det var riktigt gott, en form av slabbig njutning. Jag kan sakna den känslan ibland. Därför har vi i vårt närområde provat ett par olika pizzerior under dom år vi nu har bott här.
Problemet är bara att den där njutningskänslan inte infinner sig, utan det blir bara en besvikelse, toppad med vagt illamående och pizzarapar i ett par dagar efteråt....

Sist det hände sig att vi köpte pizza provade vi ytterligare en pizzeria vi fått nys om, för att se om den möjligtvis kunde bjuda på en positiv pizzaupplevelse.

När jag satte tänderna i den stackars ledsna tingest som låg framför mig på tallriken så slogs jag av känslan av död. Det kändes som om varenda vitamin, mineral och minsta spår av näringsämne för längesedan hade dött en plågsam död. Jag funderade på om "osten"  som toppade tingesten verkligen var riven ost, eller om det möjligtvis kunde vara "rivet vegetabiliskt fett", som jag sett saluförs i små påsar misstänkt lika riven ost i matvaruaffärerna. Jag funderade även på om det fanns någon levande fettsyra kvar i det som låg framför mig på tallriken, eller om det helt enkelt bäst kunde beskrivas som "en hög med mättat fett"?

Dom färska tomater som skulle pryda pizzan var väldigt bleka, som om dom varken sett äkta sol eller jord, utan snabbdrivits upp i någon näringslösning i ett växthus någonstans på andra sidan jorden för ett halvår sedan. Men dom gav i alla fall ett välkommet vätskeavbrott i den salta törstframkallande rätten.

Det som ska föreställa skinka på pizzor fascinerar mig. Det är några ljusrosa geléslemmiga strimlor som gärna klumpar ihop sig tillsammans, och då - när dom kommer i grupp - smakar något slags saltsurt kvalmigt självdött som gärna vänder sig i munnen och vill hoppa ut igen... När jag ser en hög av rosa slembitar som har klumpat ihop sig försöker jag alltid pilla isär dom, eftersom dom är så äckliga att man helt enkelt bara måste äta dom en och en - för då känner man åtminstone inte smaken lika mycket.

När halva pizzan hade landat i min mage uttryckte den sin chock och sitt missnöje genom att börja göra ont och morra. Ändå fortsatte jag av någon slags uppgiven plikttrogenhet att peta i mig resten av det som låg på tallriken. Försökte "späda ut" smaken av pizzan med stora tuggor av starkt sur vitkålssallad. Men det var ingen rolig upplevelse, och i flera timmar efteråt så hoppades jag nästan på att pizzan skulle vända och komma ut igen samma väg som den kom, med tanke på hur jag mådde...

Nåväl - min matsmältning lyckades med att utplåna spåren av pizzan tillslut.

Med den upplevelsen fastetsad i minnet så kan jag nästan känna hur det vänder sig i magen bara Kenny föreslår pizza. Mitt svar blir alltid "inte för min del, tack". För jag hoppas verkligen att det kommer dröja LÄNGE innan jag ger mig på den idiotiska idén att äta en köpepizza igen!