En middagsupplevelse som var fullständigt unik.
Jag har nämligen provat på hur det känns att äta en middag utan att se.
Svartkrogen är en restaurang där personalen är blind och där man serveras en trerätters middag i komplett mörker. Det var verkligen en häftig och annorlunda upplevelse!
Ingången till lokalen vi skulle vara i gick genom en smal och slingrig kolsvart gång, där man fick treva sig fram genom draperier och andra hängande saker, ojämnt underlag på golvet samt konstiga saker på väggarna. Händerna trevade sig igenom saker som var mjuka och luddiga och kalla och fuktiga...
Väl ute genom gången möttes vi av vår servitör, som eskorterade oss till vårt bord. Mörkret var kompakt och totalt. Det fanns verkligen inte en strimma av ljus någonstans. Servitören ledde mina händer till en stolsrygg och bjöd oss att slå oss ner.
”Ni kommer sitta vid ett bord med totalt 8 personer. Framför er har ni nu förrätten. Ni har fått varsin lokaflaska, det är kapsyl på men kapsylöppnaren ligger på bordet. Vill ni ha vin till maten så kan jag ta era vinbiljetter nu.”
Hjärnan fick genast sätta igång att jobba. Jag hade en stol framför mig, det fattade jag, men var den utdragen eller skulle jag dra ut den? Fanns det utrymme runt omkring mig, eller riskerade jag att snubbla över någon annan person? Fanns det någon duk jag riskerade att trassla in mig i? Var hade jag min vinbiljett, och åt vilket håll skulle jag lämna den?... :-)
Jag lyckades sätta mig utan problem, överlämna vinbiljetten och lokalisera vad jag hade på bordet framför mig – underlägg, förrättsbestick, varmrättsbestick, dessertbestick, en serveringstallrik med en skål på – i den fanns förmodligen förrätten. Jag hittade ett vinglas, en servett, ett vattenglas och min vattenflaska. Jag lyckades även hitta en kapsylöppnare när jag trevade försiktigt med händerna vidare över bordet. Att öppna flaskan gick bra, och jag hade hört ett smart tips: att man skulle vika ena fingret över glaskanten så att man kände när glaset höll på att bli fullt och det var dags att sluta hälla.
Mörkret var verkligen ofattbart mörkt. I början slogs jag av en vag obehagskänsla av hopplöshet och instängdhet. Kenny, som har klaustrofobi och hade varit nervös för middagen hela dagen, fick några smärre panikkänslor första kvarten, men sen lugnade det ner sig och han kunde uppskatta upplevelsen.
I början kändes det faktiskt bättre att blunda än att stirra ut i det totala mörkret. Det gav någon slags trygghetskänsla att åtminstone kunna inbilla sig ”Här sitter jag och blundar, och när jag öppnar mina ögon kommer det vara ljust igen”.... Vilket det förstås inte var, men trygghetskänslan i själva blundandet räckte för att lugna ner nerverna. Plus att servitörernas uppträdanden med musik och sång också kändes väldigt lugnande och trevligt – musiken kändes väldigt skön och trygg och lättade upp mörkret.
Att äta har sällan varit så spännande. Jag hade ingen aning om vad vi skulle bjudas på, mer än en ”trerätters middag”. Folk jag hade berättat detta för innan hade reagerat mest över just det faktum att man inte visste vad man skulle få för mat. Det verkade vara den värsta skräcken för de flesta, men själv gillar jag ju mat, älskar att prova nya smaker och har inga problem med dom allra flesta smaker, så att jag inte skulle få veta vad jag skulle äta såg jag inte som något problem alls.
Förrätten bestod av en skål, med ett par tacochips brevid. Hah – dom knäckte jag i alla fall direkt! :-) Förrättsbesticken bestod av gaffel och sked. Jag stoppade ner skeden i skålen och fick upp något kallt salsaaktigt. Det var gott. Räkorna var ganska enkla att lista ut, men resten? Jag tyckte att det smakade färsk koriander, men i övrigt ingen aning. Jag slevade i mig hela förrättsskålen med skeden, och kände mig nöjd över att ha klarat första rätten stiligt och utan problem.
Servitören rörde sig med en fantastisk säkerhet och smidighet i kolmörkret, och agerade som om det vore ljusan dag när han bar bort och ställde fram rätterna. Imponerande!
Vid varmrätten tappade jag koncepten. När vi hade fått varmrättstallriken framför oss lät jag min hand dansa lätt över tallriken. Hmmm, där var det köttskivor, där något konstigt gratängaktigt, där svampsås, där grönsaker i form av brytbönor och kanske lök. Det luktade gott, måste vara någon stark ost, kanske på gratängen. Sen plockade jag upp besticken, men då kändes det som om jag förstörde hela rätten med min tafatthet. Jag rotade bara runt på tallriken och lyckades inte träffa särskilt mycket alls. Jag la genast bort besticken, och tog mig an varmrätten mer handgripligen... ;-) Tänk hur man äter på gatan i fattigare sydligare länder, så närmar man sig hur jag åt. Jag bröt bitar av köttet, doppade i såsen och tog lite gratäng till. Mums vad gott det var! Jag tyckte att jag kunde njuta mycket bättre av maten utan krångliga bestick.
Efterrätten bestod av en liten skål med ett sött och gott flarn på. Hallonen och blåbären som låg ovanpå var enkla att känna igen, och den fantastiskt mjuka och söta smeten (- här använde jag i alla fall definitivt skeden ;-) bara måste ha varit mjölkchokladpannacotta.
Mitt under middagen behövde Kenny besöka toaletten. Han blev ledsagad av servitören till den snirkliga ingångs-gången, där han fick treva sig ut till den svagt upplysta hallen där toaletten fanns (den behövde man inte besöka i beckmörker i alla fall... ;-). Han tog sig sedan genom gången tillbaks till matsalen, men när gången tog slut undrade han hur han skulle göra för att hitta tillbaks till bordet. Han stannade i mynningen till gången och funderade en stund, när det dök upp en röst brevid honom: "Och här står du och väntar." Han hoppade till. Hur hade dom kunnat veta det? Det var en av servitörerna, som hjälpte honom tillbaks till vårt bord.
Jag upptäckte att jag tyckte vissa saker var väldigt sköna med mörkret. Jag behövde inte fundera på hur jag såg ut. Jag kunde klia mig i ansiktet hur som helst utan att behöva tänka på om någon annan såg, ja överhuvudtaget behövde jag inte bekymra mig över om jag gjorde grimaser eller hade skräp mellan tänderna. :-)
Och eftersom jag inte såg Kenny så kände jag ett stort behov av att ”titta” på honom med mina händer istället, så jag satt och kladdade på honom och pussade på honom under hela middagen, vilket vi nu kunde göra utan att stöta någon. Mys! :-)
Det som störde mig mest var nog att jag inte kunde se hur alla såg ut. Vår servitör som hjälpte oss så bra - de andra servitörerna som sjöng och spelade musik - paret på andra sidan bordet som vi pratade med... Hur såg dom ut, vilka var dom? I mörkret bestod dom bara av svävande röster, och jag hade svårt att få ett riktigt grepp om min föreställningsbild av dessa människor, utan ville se eller åtminstone röra vid dom för att dom skulle bli verkliga för mig. Men kolmörkret var obarmhärtigt kolmörkt, och man kan ju inte tafsa på folk hur som helst ;-) , så dom fick helt enkelt fortsätta vara diffusa svävande röster, likt Cheshirekattens svävande leende i Alice i underlandet.
Jag ville även se hur själva lokalen såg ut – hur stor den var, var alla andra befann sig, var utgången var, hur det såg ut på bordet. Jag hoppades ända in i det sista att middagen skulle avslutas med att dom skulle tända lyset och ”visa facit”, men smakfullt nog gjorde dom inte det. Vi leddes från vårt bord fram till den krångliga gången, och efter att ha trevat sig igenom gången igen så var vi ute. Jag fick aldrig riktigt veta exakt vad det var jag hade ätit, fick inte veta hur personalen såg ut eller hur stor lokalen vi hade suttit i var. Snopet, men samtidigt en underbar del av upplevelsen.
Jag har verkligen fått uppleva en hel middag i total blindo, från början till slut.
 |
| Bild från restaurangen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar