Vart tar avloppet vägen?

Strax efter mitt intressanta studiebesök på Högdalens kraftvärmeverk för några år sedan, så fick jag ytterligare en möjlighet till ett intressant studiebesök. Den gången handlade det om Käppalaverket - ett avloppsreningsverk på Lidingö som tar hand om avloppet från 550 000 människor i 11 kommuner norr och öster om Stockholm (där hushållen är anslutna till kommunalt VA förstås).

Jag tycker det är jättespännande att se hur saker och ting fungerar, och dessa studiebesök har varit enormt informativa och värdefulla. Även om vi vet det rent teoretiskt, så tror jag faktiskt att det kan vara svårt att riktigt greppa att det vi slänger i soppåsen eller i toaletten inte försvinner, utan dyker upp någon annanstans och blir någons arbete att ta hand om. Jag tror också att det kan vara svårt att riktigt greppa att avloppen från allas våra bostäder faktiskt är sammanlänkade med vattnet i havet och med vårt dricksvatten - att min toalett är en del av kretsloppet. Det är ganska häftigt!

Bor man i ett hus som är anslutet till kommunalt vatten och avlopp finns det ett kretslopp som ser ut ungefär såhär: Vatten tas från en sjö (i Sthlm främst från Mälaren) och renas i ett vattenreningsverk. Vattnet transporteras i rör till husen, där vi använder det till dryck, mat, tvätt och toalett. Vattnet smutsas ner på ett eller annat sätt och rinner ner i avloppet, transporteras till ett avloppsreningsverk där det mesta renas, sedan släpps vattnet ut i vattnet igen :-) (i Sthlms fall till Östersjön). Där renas vattnet ytterligare, dunstar, blir till moln, regn, och återförs till sjöarna.

Det vi slänger i toaletten och häller ut i avloppet är i högsta grad en del av vår miljö och vår värld! Det "försvinner" inte...

(Fast jag kan visserligen inte låta bli att tycka att det känns komplett galet att kissa och bajsa i rent dricksvatten, när det finns människor som inte ens har tillgång till rent dricksvatten överhuvudtaget...)

Jag har alltid haft svårt att förstå människor som slänger någonting annat än kiss, bajs och toapapper (och möjligtvis en och annan spya ) i toaletten. Tops, tamponger, bindor och annat övergår mitt förstånd. Hur äcklig (och dum) kan man vara?
Det fanns ett ställe precis i början av avloppsreningsverket där såna saker filtrerades bort från vattnet. Man kunde stå och titta på hur någons gamla bindor, tamponger och annat jox sakta matades fram upp på ett band. (Stanken i det rummet var något av det mest intensiva jag varit med om i luktväg... :-s ).

Verket tar på det sättet emot 20-25 ton sopor i veckan - sopor som hade kunnat sopsorteras och slängas i papperskorgen istället och eldats upp tillsammans med alla andra hushållssopor och blivit till fjärrvärme.
För soporna som har legat i avloppet är så blöta att dom inte ens går att elda upp.

Varje kommun har ett eget avloppsnät, dit hushållen är anslutna. Avloppsnäten mynnar sedan ihop i en stor huvudtunnel, som är ca 3-4 m i diameter (fast vattennivån i tunneln är bara ca 0,5 m). Tunneln lutar 1 promille och avloppsvattnet rinner med en hastighet av 7 km/h. (avdelning nödvändigt vetande ;-) Eftersom tunneln är så lång så finns det på några ställen pumpstationer, där avloppsvattnet pumpas upp närmare marknivå igen för att kunna rinna vidare och för att tunneln inte ska gå för djupt. I tunneln är det ett starkt undertryck för att suga ut luften från tunneln. Luften filtreras sedan genom filter av tallbark, där den mesta lukten faktiskt försvinner.

När avloppet kommer fram till avloppsreningsverket sker först filtreringen av större skräp (som jag skrev om ovan). Sedan åker avloppsvattnet in i ett sandbad, som är som en första grovrengöring. Nästa steg är försedimenteringsbassängen, där vattnet stillas och partiklar får sjunka till botten. Sedan åker vattnet vidare in till den biologiska avdelningen, vilket är stora bassänger där bakterier arbetar med att bryta ner skiten i vattnet.

Bakterierna är avloppsreningsverkets minsta men absolut flesta medarbetare. Dom gör ett styvt arbete med att bryta ner fosfor och kväve. Man har skapat en bra miljö för bakterierna i bassängerna i den biologiska avdelningen, för att dom ska trivas och må bra och arbeta så effektivt som möjligt. Skorstenen som finns vid avloppsreningsverket släpper ut kvävgas, som bakterierna skapar i sin bearbetning av avloppsvattnet. Nya bakterier kommer hela tiden in tillsammans med avloppsvattnet - dom finns i bergvattnet som ständigt sipprar in i huvudtunneln och späds ut med avloppsvattnet.

Bakteriebassängerna är känsliga, och om det kommer in för mycket kemikalier i avloppet kan det skada bakterierna så illa att dom dör och reningsprocessen avstannar. Om en bakteriebassäng dör så tar det lång tid att bygga upp en effektiv bakterieförsamlig igen.

Efter bakteriebassängerna går avloppsvattnet vidare till eftersedimenteringsbassängen, där vattnet återigen stillas och partiklar får sjunka till botten. Sista steget innan vattnet släpps ut till Östersjön är att vattnet filtreras genom krossade lecakulor och sand.

Hela förloppet genom dom olika bassängerna i avloppsreningsverket tar ca 40 timmar totalt.

Under reningsprocessen tillförs järnsulfat (som köps in från Norge), för att fånga upp fosforn.

Dom sopor som filtreras bort i första steget och det slam som bildas i sedimenteringsbassängerna transporteras till rötkamrarna, där det värms upp och blir till rötslam och metangas. Rötslammet används antingen som biomull (gödning på åkermark vid odling av tex salix (="energiskog") och oljeväxter) eller som byggmaterial under tex golfbanor och vägvallar. Metangasen såldes tidigare till fjärrvärmenätet, men from sommaren 2010 används den istället som bussbränsle vid ett av SLs bussgarage.

Vattnet som släpps ut ur avloppsreningsverket går inte att dricka. Det är fortfarande för mycket bakterier och föroreningar i vattnet för att våra magar ska kunna hantera det. Någon som en gång råkade ta fel vatten och drack av det renade avloppsvattnet hamnade på sjukhus... När vattnet kommer ut i Östersjön renas det ytterligare av organismer och växter i havet.

Det finns en myt om att det finns en bassäng i avloppsreningsverk där ytspänningen är borta, så att det inte går att simma i den bassängen utan om man skulle råka ramla ner där så drunknar man direkt. Det är dock en myt, och stämmer alltså inte. :-)

Visste ni förresten att på vintern jobbar bakterierna i de biologiska bassängerna i Käppala lite extra effektivt - på grund av avloppet från Arlanda! Avisningen av flygplansvingarna tillför en hel del extra glykol i avloppet, och glykol är mumsmums för bakterierna... :-)

Det är helt fantastiskt hur fiffiga människor det finns, som hittar på alla dessa olika steg och processer för att ta hand om och rena våra sopor och avlopp! När man får höra om alla dessa fantastiska lösningar som finns, så inges man verkligen ett hopp om att vi människor kan rädda vår jord och skapa en fantastisk framtid! Däremot kan det vara lite skrämmande att höra att Bryssel tex fick sitt första avloppsreningsverk så sent som på 2000-talet - innan dess släpptes avloppet rakt ut i havet.... Men man får väl istället vara glad för att tekniken faktiskt sprider sig i världen!

Avloppet är något vi bör vara högst medvetna om att vi ska vara rädda om. Att det vi slänger där inte försvinner, utan återvänder till oss i våra kranar.
Kan inte låta bli att lägga in denna tankeväckande reklamsnutt apropå dricksvatten...

Vart tar soporna vägen?

För några år sedan fick jag den stora äran att få göra ett studiebesök i Högdalens kraftvärmeverk. En stor ära, eftersom dom egentligen inte har någon logistik för att ta emot studiebesök och därför inte erbjuder det särskilt ofta (och kanske även för att det faktiskt är klassat som "skyddsobjekt").

Jag är och har alltid varit väldigt nyfiken av mig. Är det något jag älskar så är det att ta reda på hur saker och ting fungerar. Att få se hur ett kraftvärmeverk fungerar inifrån är därför något jag tycker är rent ut sagt skitkul! :-)

Stockholm har flera kraftvärmeverk, som på flera olika sätt producerar värme till Stockholmarna. Högdalsverket ligger i Stockholms södra förorter, vid Högdalstoppen (som egentligen är ett område med tre konstruerade "toppar" byggda av tippmassor - inte gamla sopor, som jag fick lära mig som liten). Verket producerar fjärrvärme, fjärrkyla och el - av sopor.

Hit körs hushållsavfallet från Stockholms kommun och även från vissa kranskommuner, dvs hit kör alla sopbilar och tömmer sin last. Högdalsverket tar emot ca 500 000 ton avfall varje år. 7% av alla sopor som tas emot hälls upp och gås igenom för stickkontroll av vad soporna verkligen innehåller (och du tyckte att DU hade ett skitjobb.... ;-). Soporna eldas sedan upp i gigantiska pannor, där den heta gasen tas omhand och utvinns värme och el ifrån.

"Hej! Vi kommer snart att värma en Stockholmares hem, istället för att ligga här och skräpa."

Så vad är det vi slänger i våra hushållssopor egentligen? Hushållsavfallet som kommer in till Högdalsverket består av 39% papper, 30% mat, 9% plast, 7% glas, plus mindre mängder av en massa andra ämnen (metall, textilier, mm). Gasen som bildas vid förbränningen tas omhand och tvättas genom flera komplexa processer. Av det sot som blir kvar blir ungefär hälften till material som kan användas vid tex vägbyggen, och hälften blir till farligt avfall som binds i cementblock och körs till slutförvaring. Av alla sopor som kommer in till verket så blir det i slutändan ungefär 2-3% kvar som är farligt avfall (tungmetaller och annat skit).

Eftersom Stockholm växer så ökar sopmängden som Högdalsverket tar emot kontinuerligt med i snitt 1-2% varje år. Förutom under lågkonjunkturen, då ökningen uteblivit. (Vi har alltså slängt mindre sopor när vi fått det lite sämre, hmmmm...)
(En tanke som slog mig var vad som skulle hända om vi blev enormt mycket duktigare på att sopsortera och ta tillvara, och låt oss säga minskade vårt hushållsavfall med 25% - då skulle Högdalsverket inte kunna producera lika mycket fjärrvärme längre och då skulle man vara tvungen att producera värme på något annat sätt som kanske att elda kol, vilket man gör i Värtaverket. Och det är ju dumt...)

Röken som kommer ut ur Högdalsverkets jätteskorsten är i stort sett vattenånga, och utifrån vissa gifter och partiklar faktiskt renare än luften runtomkring. Stockholms stad har gjort mätningar på vad det är som föreorenar vår luft mest, och Högdalsverket var inte någon bov. Dom absolut värsta luftföroreningsbovarna är alla bilar och vägar, följt av hushållens egna eldning hemmavid... Men luften i Stockholm har förbättrats enormt sedan Stockholms stad storsatsat på att försöka erbjuda fjärrvärme till så många hus som möjligt i staden, så att gamla oljepannor har kunnat bytas ut till fjärrvärme istället.

Sophanteringen i Stockholm och Högdalsverket är en förebild för andra länder, och dom har ofta besök av delegationer från andra länder som vill veta mer om hur vi lyckas hantera våra sopor så pass bra (vilket vi ju har förstått att inte alla länder lyckas med...).

Efter teorigenomgången fick vi så gå ut i själva verket och se de olika delarna med våra egna ögon. Först gick vi till ankomsthallen, dit ca 200 sopbilar kommer varje dag och tömmer sin last i stora "hål" i marken. Eftersom Högdalsverket var inne i en revision när vi var där, vilket innebar att dom såg över funktionaliteten på pannor, turbiner, etc, så var vissa delar i produktionsleden avstängda, och sopförbränningen gick bara för halv styrka. Detta innebär att det hade samlats sopor "på hög" som väntade på att förbrännas när alla ugnar skulle tas i drift igen efter några veckor. Man skulle ju kunna tänka sig att det inte ens skulle kunna gå att uppehålla sig i en gigantisk hall full med hushållssopor, med tanke på "doften" ;-) , men även här har dom tänkt till och skapat ett enormt undertryck i hallen genom att suga in all luft och ta tillvara på den. Så visst luktade det, men inte så farligt som man hade kunnat föreställa sig.

Sen fick vi gå vidare till själva sopschaktet. Det var ett enormt jättelikt schakt, där soporna hamnade när sopbilarna hade hällt ner dom i hålen. (Där var "doften" något mer intensiv... ;-) . I schaktet arbetade två gigantiska gripklor (med en lyftkapacitet på 6 ton vardera) med att plocka om bland soporna, så att dom inte ligger och förmultnas längst ner. Gripklorna sköttes förut av "gripkloförare", men har nu automatiserats så dom åker runt själva. Då och då får dom en signal att mata på mer sopor till någon av pannorna, och lyfter då upp ett jättelass till något av påmatningsrören till de 4 sopförbränningspannorna.

(Och här kan jag inte låta bli att fundera över om detta inte vore det perfekta stället att dumpa ett lik på? :-) Tänk om en sopbil tömmer ner en kropp i något av hålen - kroppen ligger sedan i schaktet och möbleras möjligtvis runt lite då och då av dom automatiska gripklorna, för att sedan lyftas upp och stoppas ner i brännpannan... Visserligen övervakas hela kraftvärmeverket från ett kontrollrum, men hur stor är chansen att dom ser en kropp bland alla slamsiga soppåsar i det gigantiska sopberget?.... Bara en fundering rent allmänt alltså - se det definitivt inte som ett tips... :-)

Sen gick vi vidare till själva pannorna. Några pannor var som sagt avstängda för genomgång, men den största och nyaste pannan var i full gång. Genom ett hål kunde man titta in i pannan (man såg inte mycket mer än eld där inne, då var det faktiskt mer spänannde den gången jag fick kika in i en kremeringsugn och såg ett lik brinna upp). Inne i pannan är det 1000 grader, och att stå utanför denna häftiga tingest och känna den pulserande värmen från pannans väggar och rör var ganska mäktigt ändå. Vår guide berättade att när pannan invigdes för några år sedan så hade dom dukat upp invigningsfesten inne i själva pannan. Jättepraktiskt, eftersom dom inte behövde städa efteråt utan bara fjuttade på alltihop. :-)

Gaserna från förbränningspannorna leds sedan genom komplicerade system som utvinner värme och tvättar gaserna, och dom driver även turbiner som genererar el.

Vi fick även en liten föreläsning om Hammarbyverket, som fungerar som en gigantisk värmepump. Hammarbyverket "lånar" vatten från avloppsreningsverket i Henriksdal, utvinner värme ur det renade avloppsvattnet, och lämnar sedan tillbaks vattnet till reningsverket. På väg tillbaks till reningsverket så är det nerförsbacke, så där passar man på att låta vattnet driva en turbin och får på så sätt ut lite el också. Herregud så fiffigt! :-)

Jag fascineras av att det finns så många smarta människor som kommer på smarta lösningar här i världen.

Det var sammantaget en väldigt rolig och lärorik upplevelse!

"Besökte svartkrog - blev blind"

Jag tänkte berätta om en middag jag var på en gång.
En middagsupplevelse som var fullständigt unik.
Jag har nämligen provat på hur det känns att äta en middag utan att se.

Svartkrogen är en restaurang där personalen är blind och där man serveras en trerätters middag i komplett mörker. Det var verkligen en häftig och annorlunda upplevelse!

Ingången till lokalen vi skulle vara i gick genom en smal och slingrig kolsvart gång, där man fick treva sig fram genom draperier och andra hängande saker, ojämnt underlag på golvet samt konstiga saker på väggarna. Händerna trevade sig igenom saker som var mjuka och luddiga och kalla och fuktiga...

Väl ute genom gången möttes vi av vår servitör, som eskorterade oss till vårt bord. Mörkret var kompakt och totalt. Det fanns verkligen inte en strimma av ljus någonstans. Servitören ledde mina händer till en stolsrygg och bjöd oss att slå oss ner.
”Ni kommer sitta vid ett bord med totalt 8 personer. Framför er har ni nu förrätten. Ni har fått varsin lokaflaska, det är kapsyl på men kapsylöppnaren ligger på bordet. Vill ni ha vin till maten så kan jag ta era vinbiljetter nu.”

Hjärnan fick genast sätta igång att jobba. Jag hade en stol framför mig, det fattade jag, men var den utdragen eller skulle jag dra ut den? Fanns det utrymme runt omkring mig, eller riskerade jag att snubbla över någon annan person? Fanns det någon duk jag riskerade att trassla in mig i? Var hade jag min vinbiljett, och åt vilket håll skulle jag lämna den?... :-)

Jag lyckades sätta mig utan problem, överlämna vinbiljetten och lokalisera vad jag hade på bordet framför mig – underlägg, förrättsbestick, varmrättsbestick, dessertbestick, en serveringstallrik med en skål på – i den fanns förmodligen förrätten. Jag hittade ett vinglas, en servett, ett vattenglas och min vattenflaska. Jag lyckades även hitta en kapsylöppnare när jag trevade försiktigt med händerna vidare över bordet. Att öppna flaskan gick bra, och jag hade hört ett smart tips: att man skulle vika ena fingret över glaskanten så att man kände när glaset höll på att bli fullt och det var dags att sluta hälla.

Mörkret var verkligen ofattbart mörkt. I början slogs jag av en vag obehagskänsla av hopplöshet och instängdhet. Kenny, som har klaustrofobi och hade varit nervös för middagen hela dagen, fick några smärre panikkänslor första kvarten, men sen lugnade det ner sig och han kunde uppskatta upplevelsen.

I början kändes det faktiskt bättre att blunda än att stirra ut i det totala mörkret. Det gav någon slags trygghetskänsla att åtminstone kunna inbilla sig ”Här sitter jag och blundar, och när jag öppnar mina ögon kommer det vara ljust igen”.... Vilket det förstås inte var, men trygghetskänslan i själva blundandet räckte för att lugna ner nerverna. Plus att servitörernas uppträdanden med musik och sång också kändes väldigt lugnande och trevligt – musiken kändes väldigt skön och trygg och lättade upp mörkret.

Att äta har sällan varit så spännande. Jag hade ingen aning om vad vi skulle bjudas på, mer än en ”trerätters middag”. Folk jag hade berättat detta för innan hade reagerat mest över just det faktum att man inte visste vad man skulle få för mat. Det verkade vara den värsta skräcken för de flesta, men själv gillar jag ju mat, älskar att prova nya smaker och har inga problem med dom allra flesta smaker, så att jag inte skulle få veta vad jag skulle äta såg jag inte som något problem alls.

Förrätten bestod av en skål, med ett par tacochips brevid. Hah – dom knäckte jag i alla fall direkt! :-) Förrättsbesticken bestod av gaffel och sked. Jag stoppade ner skeden i skålen och fick upp något kallt salsaaktigt. Det var gott. Räkorna var ganska enkla att lista ut, men resten? Jag tyckte att det smakade färsk koriander, men i övrigt ingen aning. Jag slevade i mig hela förrättsskålen med skeden, och kände mig nöjd över att ha klarat första rätten stiligt och utan problem.

Servitören rörde sig med en fantastisk säkerhet och smidighet i kolmörkret, och agerade som om det vore ljusan dag när han bar bort och ställde fram rätterna. Imponerande!

Vid varmrätten tappade jag koncepten. När vi hade fått varmrättstallriken framför oss lät jag min hand dansa lätt över tallriken. Hmmm, där var det köttskivor, där något konstigt gratängaktigt, där svampsås, där grönsaker i form av brytbönor och kanske lök. Det luktade gott, måste vara någon stark ost, kanske på gratängen. Sen plockade jag upp besticken, men då kändes det som om jag förstörde hela rätten med min tafatthet. Jag rotade bara runt på tallriken och lyckades inte träffa särskilt mycket alls. Jag la genast bort besticken, och tog mig an varmrätten mer handgripligen... ;-) Tänk hur man äter på gatan i fattigare sydligare länder, så närmar man sig hur jag åt. Jag bröt bitar av köttet, doppade i såsen och tog lite gratäng till. Mums vad gott det var! Jag tyckte att jag kunde njuta mycket bättre av maten utan krångliga bestick.

Efterrätten bestod av en liten skål med ett sött och gott flarn på. Hallonen och blåbären som låg ovanpå var enkla att känna igen, och den fantastiskt mjuka och söta smeten (- här använde jag i alla fall definitivt skeden ;-) bara måste ha varit mjölkchokladpannacotta.

Mitt under middagen behövde Kenny besöka toaletten. Han blev ledsagad av servitören till den snirkliga ingångs-gången, där han fick treva sig ut till den svagt upplysta hallen där toaletten fanns (den behövde man inte besöka i beckmörker i alla fall... ;-). Han tog sig sedan genom gången tillbaks till matsalen, men när gången tog slut undrade han hur han skulle göra för att hitta tillbaks till bordet. Han stannade i mynningen till gången och funderade en stund, när det dök upp en röst brevid honom: "Och här står du och väntar." Han hoppade till. Hur hade dom kunnat veta det? Det var en av servitörerna, som hjälpte honom tillbaks till vårt bord.

Jag upptäckte att jag tyckte vissa saker var väldigt sköna med mörkret. Jag behövde inte fundera på hur jag såg ut. Jag kunde klia mig i ansiktet hur som helst utan att behöva tänka på om någon annan såg, ja överhuvudtaget behövde jag inte bekymra mig över om jag gjorde grimaser eller hade skräp mellan tänderna. :-)

Och eftersom jag inte såg Kenny så kände jag ett stort behov av att ”titta” på honom med mina händer istället, så jag satt och kladdade på honom och pussade på honom under hela middagen, vilket vi nu kunde göra utan att stöta någon. Mys! :-)

Det som störde mig mest var nog att jag inte kunde se hur alla såg ut. Vår servitör som hjälpte oss så bra - de andra servitörerna som sjöng och spelade musik - paret på andra sidan bordet som vi pratade med... Hur såg dom ut, vilka var dom? I mörkret bestod dom bara av svävande röster, och jag hade svårt att få ett riktigt grepp om min föreställningsbild av dessa människor, utan ville se eller åtminstone röra vid dom för att dom skulle bli verkliga för mig. Men kolmörkret var obarmhärtigt kolmörkt, och man kan ju inte tafsa på folk hur som helst ;-) , så dom fick helt enkelt fortsätta vara diffusa svävande röster, likt Cheshirekattens svävande leende i Alice i underlandet.

Jag ville även se hur själva lokalen såg ut – hur stor den var, var alla andra befann sig, var utgången var, hur det såg ut på bordet. Jag hoppades ända in i det sista att middagen skulle avslutas med att dom skulle tända lyset och ”visa facit”, men smakfullt nog gjorde dom inte det. Vi leddes från vårt bord fram till den krångliga gången, och efter att ha trevat sig igenom gången igen så var vi ute. Jag fick aldrig riktigt veta exakt vad det var jag hade ätit, fick inte veta hur personalen såg ut eller hur stor lokalen vi hade suttit i var. Snopet, men samtidigt en underbar del av upplevelsen.
Jag har verkligen fått uppleva en hel middag i total blindo, från början till slut.

Bild från restaurangen