En världslig reflektion

Solen är på väg upp över skogens toppar en bitande kall vinterdag.

Det är så vackert att ingen avbild någonsin kan göra vyn rätta, och hela mitt hjärta fylls av kärlek, förundran och vemod.

Det är ledsamt att tillhöra en av dom personer som anser/inser att vi människor förstör den fantastiska jorden och allt detta vackra.

Det är ledsamt att inse att den politiska debatten om hur vi ska leva i vårt samhälle endast handlar om ekonomin och hur vi förhåller oss till den, och inte om det som VERKLIGEN är viktigt – att bevara den ekologiska balansen och världen vi lever i.

Jag skiter i blockpolitiken, höger och vänster, för ingen av dom fokuserar ändå på dom viktiga frågorna. I mina ögon finns det ingen opposition, för alla lallar med som ett lämmeltåg i tillbedjan till mammon. Vi har fastnat i en återvändsgränd.

Mänskligheten har skapat sig sin egen systemövergripande drog – ”ekonomisk välfärd” – som får oss att bli blinda för det som är viktigt.

När det inte ens på politisk nivå finns någon märkbar opposition mot galenskaperna, och när minsta knyst om något som ifrågasätter konsumtionshysterin möts med rabiata försvarsmekanismer typ ”rör inte min snuttefilt!” av den breda massan, kan jag inte låta bli att känna mig uppgiven.

Väldigt uppgiven.

Passa på att njut allt vad du kan av den vackra jorden och den vackra naturen, för vi är kanske några av dom sista generationer människor som kommer ha möjlighet att njuta av utsikten.

Vart tar avloppet vägen?

Strax efter mitt intressanta studiebesök på Högdalens kraftvärmeverk för några år sedan, så fick jag ytterligare en möjlighet till ett intressant studiebesök. Den gången handlade det om Käppalaverket - ett avloppsreningsverk på Lidingö som tar hand om avloppet från 550 000 människor i 11 kommuner norr och öster om Stockholm (där hushållen är anslutna till kommunalt VA förstås).

Jag tycker det är jättespännande att se hur saker och ting fungerar, och dessa studiebesök har varit enormt informativa och värdefulla. Även om vi vet det rent teoretiskt, så tror jag faktiskt att det kan vara svårt att riktigt greppa att det vi slänger i soppåsen eller i toaletten inte försvinner, utan dyker upp någon annanstans och blir någons arbete att ta hand om. Jag tror också att det kan vara svårt att riktigt greppa att avloppen från allas våra bostäder faktiskt är sammanlänkade med vattnet i havet och med vårt dricksvatten - att min toalett är en del av kretsloppet. Det är ganska häftigt!

Bor man i ett hus som är anslutet till kommunalt vatten och avlopp finns det ett kretslopp som ser ut ungefär såhär: Vatten tas från en sjö (i Sthlm främst från Mälaren) och renas i ett vattenreningsverk. Vattnet transporteras i rör till husen, där vi använder det till dryck, mat, tvätt och toalett. Vattnet smutsas ner på ett eller annat sätt och rinner ner i avloppet, transporteras till ett avloppsreningsverk där det mesta renas, sedan släpps vattnet ut i vattnet igen :-) (i Sthlms fall till Östersjön). Där renas vattnet ytterligare, dunstar, blir till moln, regn, och återförs till sjöarna.

Det vi slänger i toaletten och häller ut i avloppet är i högsta grad en del av vår miljö och vår värld! Det "försvinner" inte...

(Fast jag kan visserligen inte låta bli att tycka att det känns komplett galet att kissa och bajsa i rent dricksvatten, när det finns människor som inte ens har tillgång till rent dricksvatten överhuvudtaget...)

Jag har alltid haft svårt att förstå människor som slänger någonting annat än kiss, bajs och toapapper (och möjligtvis en och annan spya ) i toaletten. Tops, tamponger, bindor och annat övergår mitt förstånd. Hur äcklig (och dum) kan man vara?
Det fanns ett ställe precis i början av avloppsreningsverket där såna saker filtrerades bort från vattnet. Man kunde stå och titta på hur någons gamla bindor, tamponger och annat jox sakta matades fram upp på ett band. (Stanken i det rummet var något av det mest intensiva jag varit med om i luktväg... :-s ).

Verket tar på det sättet emot 20-25 ton sopor i veckan - sopor som hade kunnat sopsorteras och slängas i papperskorgen istället och eldats upp tillsammans med alla andra hushållssopor och blivit till fjärrvärme.
För soporna som har legat i avloppet är så blöta att dom inte ens går att elda upp.

Varje kommun har ett eget avloppsnät, dit hushållen är anslutna. Avloppsnäten mynnar sedan ihop i en stor huvudtunnel, som är ca 3-4 m i diameter (fast vattennivån i tunneln är bara ca 0,5 m). Tunneln lutar 1 promille och avloppsvattnet rinner med en hastighet av 7 km/h. (avdelning nödvändigt vetande ;-) Eftersom tunneln är så lång så finns det på några ställen pumpstationer, där avloppsvattnet pumpas upp närmare marknivå igen för att kunna rinna vidare och för att tunneln inte ska gå för djupt. I tunneln är det ett starkt undertryck för att suga ut luften från tunneln. Luften filtreras sedan genom filter av tallbark, där den mesta lukten faktiskt försvinner.

När avloppet kommer fram till avloppsreningsverket sker först filtreringen av större skräp (som jag skrev om ovan). Sedan åker avloppsvattnet in i ett sandbad, som är som en första grovrengöring. Nästa steg är försedimenteringsbassängen, där vattnet stillas och partiklar får sjunka till botten. Sedan åker vattnet vidare in till den biologiska avdelningen, vilket är stora bassänger där bakterier arbetar med att bryta ner skiten i vattnet.

Bakterierna är avloppsreningsverkets minsta men absolut flesta medarbetare. Dom gör ett styvt arbete med att bryta ner fosfor och kväve. Man har skapat en bra miljö för bakterierna i bassängerna i den biologiska avdelningen, för att dom ska trivas och må bra och arbeta så effektivt som möjligt. Skorstenen som finns vid avloppsreningsverket släpper ut kvävgas, som bakterierna skapar i sin bearbetning av avloppsvattnet. Nya bakterier kommer hela tiden in tillsammans med avloppsvattnet - dom finns i bergvattnet som ständigt sipprar in i huvudtunneln och späds ut med avloppsvattnet.

Bakteriebassängerna är känsliga, och om det kommer in för mycket kemikalier i avloppet kan det skada bakterierna så illa att dom dör och reningsprocessen avstannar. Om en bakteriebassäng dör så tar det lång tid att bygga upp en effektiv bakterieförsamlig igen.

Efter bakteriebassängerna går avloppsvattnet vidare till eftersedimenteringsbassängen, där vattnet återigen stillas och partiklar får sjunka till botten. Sista steget innan vattnet släpps ut till Östersjön är att vattnet filtreras genom krossade lecakulor och sand.

Hela förloppet genom dom olika bassängerna i avloppsreningsverket tar ca 40 timmar totalt.

Under reningsprocessen tillförs järnsulfat (som köps in från Norge), för att fånga upp fosforn.

Dom sopor som filtreras bort i första steget och det slam som bildas i sedimenteringsbassängerna transporteras till rötkamrarna, där det värms upp och blir till rötslam och metangas. Rötslammet används antingen som biomull (gödning på åkermark vid odling av tex salix (="energiskog") och oljeväxter) eller som byggmaterial under tex golfbanor och vägvallar. Metangasen såldes tidigare till fjärrvärmenätet, men from sommaren 2010 används den istället som bussbränsle vid ett av SLs bussgarage.

Vattnet som släpps ut ur avloppsreningsverket går inte att dricka. Det är fortfarande för mycket bakterier och föroreningar i vattnet för att våra magar ska kunna hantera det. Någon som en gång råkade ta fel vatten och drack av det renade avloppsvattnet hamnade på sjukhus... När vattnet kommer ut i Östersjön renas det ytterligare av organismer och växter i havet.

Det finns en myt om att det finns en bassäng i avloppsreningsverk där ytspänningen är borta, så att det inte går att simma i den bassängen utan om man skulle råka ramla ner där så drunknar man direkt. Det är dock en myt, och stämmer alltså inte. :-)

Visste ni förresten att på vintern jobbar bakterierna i de biologiska bassängerna i Käppala lite extra effektivt - på grund av avloppet från Arlanda! Avisningen av flygplansvingarna tillför en hel del extra glykol i avloppet, och glykol är mumsmums för bakterierna... :-)

Det är helt fantastiskt hur fiffiga människor det finns, som hittar på alla dessa olika steg och processer för att ta hand om och rena våra sopor och avlopp! När man får höra om alla dessa fantastiska lösningar som finns, så inges man verkligen ett hopp om att vi människor kan rädda vår jord och skapa en fantastisk framtid! Däremot kan det vara lite skrämmande att höra att Bryssel tex fick sitt första avloppsreningsverk så sent som på 2000-talet - innan dess släpptes avloppet rakt ut i havet.... Men man får väl istället vara glad för att tekniken faktiskt sprider sig i världen!

Avloppet är något vi bör vara högst medvetna om att vi ska vara rädda om. Att det vi slänger där inte försvinner, utan återvänder till oss i våra kranar.
Kan inte låta bli att lägga in denna tankeväckande reklamsnutt apropå dricksvatten...

Vart tar soporna vägen?

För några år sedan fick jag den stora äran att få göra ett studiebesök i Högdalens kraftvärmeverk. En stor ära, eftersom dom egentligen inte har någon logistik för att ta emot studiebesök och därför inte erbjuder det särskilt ofta (och kanske även för att det faktiskt är klassat som "skyddsobjekt").

Jag är och har alltid varit väldigt nyfiken av mig. Är det något jag älskar så är det att ta reda på hur saker och ting fungerar. Att få se hur ett kraftvärmeverk fungerar inifrån är därför något jag tycker är rent ut sagt skitkul! :-)

Stockholm har flera kraftvärmeverk, som på flera olika sätt producerar värme till Stockholmarna. Högdalsverket ligger i Stockholms södra förorter, vid Högdalstoppen (som egentligen är ett område med tre konstruerade "toppar" byggda av tippmassor - inte gamla sopor, som jag fick lära mig som liten). Verket producerar fjärrvärme, fjärrkyla och el - av sopor.

Hit körs hushållsavfallet från Stockholms kommun och även från vissa kranskommuner, dvs hit kör alla sopbilar och tömmer sin last. Högdalsverket tar emot ca 500 000 ton avfall varje år. 7% av alla sopor som tas emot hälls upp och gås igenom för stickkontroll av vad soporna verkligen innehåller (och du tyckte att DU hade ett skitjobb.... ;-). Soporna eldas sedan upp i gigantiska pannor, där den heta gasen tas omhand och utvinns värme och el ifrån.

"Hej! Vi kommer snart att värma en Stockholmares hem, istället för att ligga här och skräpa."

Så vad är det vi slänger i våra hushållssopor egentligen? Hushållsavfallet som kommer in till Högdalsverket består av 39% papper, 30% mat, 9% plast, 7% glas, plus mindre mängder av en massa andra ämnen (metall, textilier, mm). Gasen som bildas vid förbränningen tas omhand och tvättas genom flera komplexa processer. Av det sot som blir kvar blir ungefär hälften till material som kan användas vid tex vägbyggen, och hälften blir till farligt avfall som binds i cementblock och körs till slutförvaring. Av alla sopor som kommer in till verket så blir det i slutändan ungefär 2-3% kvar som är farligt avfall (tungmetaller och annat skit).

Eftersom Stockholm växer så ökar sopmängden som Högdalsverket tar emot kontinuerligt med i snitt 1-2% varje år. Förutom under lågkonjunkturen, då ökningen uteblivit. (Vi har alltså slängt mindre sopor när vi fått det lite sämre, hmmmm...)
(En tanke som slog mig var vad som skulle hända om vi blev enormt mycket duktigare på att sopsortera och ta tillvara, och låt oss säga minskade vårt hushållsavfall med 25% - då skulle Högdalsverket inte kunna producera lika mycket fjärrvärme längre och då skulle man vara tvungen att producera värme på något annat sätt som kanske att elda kol, vilket man gör i Värtaverket. Och det är ju dumt...)

Röken som kommer ut ur Högdalsverkets jätteskorsten är i stort sett vattenånga, och utifrån vissa gifter och partiklar faktiskt renare än luften runtomkring. Stockholms stad har gjort mätningar på vad det är som föreorenar vår luft mest, och Högdalsverket var inte någon bov. Dom absolut värsta luftföroreningsbovarna är alla bilar och vägar, följt av hushållens egna eldning hemmavid... Men luften i Stockholm har förbättrats enormt sedan Stockholms stad storsatsat på att försöka erbjuda fjärrvärme till så många hus som möjligt i staden, så att gamla oljepannor har kunnat bytas ut till fjärrvärme istället.

Sophanteringen i Stockholm och Högdalsverket är en förebild för andra länder, och dom har ofta besök av delegationer från andra länder som vill veta mer om hur vi lyckas hantera våra sopor så pass bra (vilket vi ju har förstått att inte alla länder lyckas med...).

Efter teorigenomgången fick vi så gå ut i själva verket och se de olika delarna med våra egna ögon. Först gick vi till ankomsthallen, dit ca 200 sopbilar kommer varje dag och tömmer sin last i stora "hål" i marken. Eftersom Högdalsverket var inne i en revision när vi var där, vilket innebar att dom såg över funktionaliteten på pannor, turbiner, etc, så var vissa delar i produktionsleden avstängda, och sopförbränningen gick bara för halv styrka. Detta innebär att det hade samlats sopor "på hög" som väntade på att förbrännas när alla ugnar skulle tas i drift igen efter några veckor. Man skulle ju kunna tänka sig att det inte ens skulle kunna gå att uppehålla sig i en gigantisk hall full med hushållssopor, med tanke på "doften" ;-) , men även här har dom tänkt till och skapat ett enormt undertryck i hallen genom att suga in all luft och ta tillvara på den. Så visst luktade det, men inte så farligt som man hade kunnat föreställa sig.

Sen fick vi gå vidare till själva sopschaktet. Det var ett enormt jättelikt schakt, där soporna hamnade när sopbilarna hade hällt ner dom i hålen. (Där var "doften" något mer intensiv... ;-) . I schaktet arbetade två gigantiska gripklor (med en lyftkapacitet på 6 ton vardera) med att plocka om bland soporna, så att dom inte ligger och förmultnas längst ner. Gripklorna sköttes förut av "gripkloförare", men har nu automatiserats så dom åker runt själva. Då och då får dom en signal att mata på mer sopor till någon av pannorna, och lyfter då upp ett jättelass till något av påmatningsrören till de 4 sopförbränningspannorna.

(Och här kan jag inte låta bli att fundera över om detta inte vore det perfekta stället att dumpa ett lik på? :-) Tänk om en sopbil tömmer ner en kropp i något av hålen - kroppen ligger sedan i schaktet och möbleras möjligtvis runt lite då och då av dom automatiska gripklorna, för att sedan lyftas upp och stoppas ner i brännpannan... Visserligen övervakas hela kraftvärmeverket från ett kontrollrum, men hur stor är chansen att dom ser en kropp bland alla slamsiga soppåsar i det gigantiska sopberget?.... Bara en fundering rent allmänt alltså - se det definitivt inte som ett tips... :-)

Sen gick vi vidare till själva pannorna. Några pannor var som sagt avstängda för genomgång, men den största och nyaste pannan var i full gång. Genom ett hål kunde man titta in i pannan (man såg inte mycket mer än eld där inne, då var det faktiskt mer spänannde den gången jag fick kika in i en kremeringsugn och såg ett lik brinna upp). Inne i pannan är det 1000 grader, och att stå utanför denna häftiga tingest och känna den pulserande värmen från pannans väggar och rör var ganska mäktigt ändå. Vår guide berättade att när pannan invigdes för några år sedan så hade dom dukat upp invigningsfesten inne i själva pannan. Jättepraktiskt, eftersom dom inte behövde städa efteråt utan bara fjuttade på alltihop. :-)

Gaserna från förbränningspannorna leds sedan genom komplicerade system som utvinner värme och tvättar gaserna, och dom driver även turbiner som genererar el.

Vi fick även en liten föreläsning om Hammarbyverket, som fungerar som en gigantisk värmepump. Hammarbyverket "lånar" vatten från avloppsreningsverket i Henriksdal, utvinner värme ur det renade avloppsvattnet, och lämnar sedan tillbaks vattnet till reningsverket. På väg tillbaks till reningsverket så är det nerförsbacke, så där passar man på att låta vattnet driva en turbin och får på så sätt ut lite el också. Herregud så fiffigt! :-)

Jag fascineras av att det finns så många smarta människor som kommer på smarta lösningar här i världen.

Det var sammantaget en väldigt rolig och lärorik upplevelse!

"Besökte svartkrog - blev blind"

Jag tänkte berätta om en middag jag var på en gång.
En middagsupplevelse som var fullständigt unik.
Jag har nämligen provat på hur det känns att äta en middag utan att se.

Svartkrogen är en restaurang där personalen är blind och där man serveras en trerätters middag i komplett mörker. Det var verkligen en häftig och annorlunda upplevelse!

Ingången till lokalen vi skulle vara i gick genom en smal och slingrig kolsvart gång, där man fick treva sig fram genom draperier och andra hängande saker, ojämnt underlag på golvet samt konstiga saker på väggarna. Händerna trevade sig igenom saker som var mjuka och luddiga och kalla och fuktiga...

Väl ute genom gången möttes vi av vår servitör, som eskorterade oss till vårt bord. Mörkret var kompakt och totalt. Det fanns verkligen inte en strimma av ljus någonstans. Servitören ledde mina händer till en stolsrygg och bjöd oss att slå oss ner.
”Ni kommer sitta vid ett bord med totalt 8 personer. Framför er har ni nu förrätten. Ni har fått varsin lokaflaska, det är kapsyl på men kapsylöppnaren ligger på bordet. Vill ni ha vin till maten så kan jag ta era vinbiljetter nu.”

Hjärnan fick genast sätta igång att jobba. Jag hade en stol framför mig, det fattade jag, men var den utdragen eller skulle jag dra ut den? Fanns det utrymme runt omkring mig, eller riskerade jag att snubbla över någon annan person? Fanns det någon duk jag riskerade att trassla in mig i? Var hade jag min vinbiljett, och åt vilket håll skulle jag lämna den?... :-)

Jag lyckades sätta mig utan problem, överlämna vinbiljetten och lokalisera vad jag hade på bordet framför mig – underlägg, förrättsbestick, varmrättsbestick, dessertbestick, en serveringstallrik med en skål på – i den fanns förmodligen förrätten. Jag hittade ett vinglas, en servett, ett vattenglas och min vattenflaska. Jag lyckades även hitta en kapsylöppnare när jag trevade försiktigt med händerna vidare över bordet. Att öppna flaskan gick bra, och jag hade hört ett smart tips: att man skulle vika ena fingret över glaskanten så att man kände när glaset höll på att bli fullt och det var dags att sluta hälla.

Mörkret var verkligen ofattbart mörkt. I början slogs jag av en vag obehagskänsla av hopplöshet och instängdhet. Kenny, som har klaustrofobi och hade varit nervös för middagen hela dagen, fick några smärre panikkänslor första kvarten, men sen lugnade det ner sig och han kunde uppskatta upplevelsen.

I början kändes det faktiskt bättre att blunda än att stirra ut i det totala mörkret. Det gav någon slags trygghetskänsla att åtminstone kunna inbilla sig ”Här sitter jag och blundar, och när jag öppnar mina ögon kommer det vara ljust igen”.... Vilket det förstås inte var, men trygghetskänslan i själva blundandet räckte för att lugna ner nerverna. Plus att servitörernas uppträdanden med musik och sång också kändes väldigt lugnande och trevligt – musiken kändes väldigt skön och trygg och lättade upp mörkret.

Att äta har sällan varit så spännande. Jag hade ingen aning om vad vi skulle bjudas på, mer än en ”trerätters middag”. Folk jag hade berättat detta för innan hade reagerat mest över just det faktum att man inte visste vad man skulle få för mat. Det verkade vara den värsta skräcken för de flesta, men själv gillar jag ju mat, älskar att prova nya smaker och har inga problem med dom allra flesta smaker, så att jag inte skulle få veta vad jag skulle äta såg jag inte som något problem alls.

Förrätten bestod av en skål, med ett par tacochips brevid. Hah – dom knäckte jag i alla fall direkt! :-) Förrättsbesticken bestod av gaffel och sked. Jag stoppade ner skeden i skålen och fick upp något kallt salsaaktigt. Det var gott. Räkorna var ganska enkla att lista ut, men resten? Jag tyckte att det smakade färsk koriander, men i övrigt ingen aning. Jag slevade i mig hela förrättsskålen med skeden, och kände mig nöjd över att ha klarat första rätten stiligt och utan problem.

Servitören rörde sig med en fantastisk säkerhet och smidighet i kolmörkret, och agerade som om det vore ljusan dag när han bar bort och ställde fram rätterna. Imponerande!

Vid varmrätten tappade jag koncepten. När vi hade fått varmrättstallriken framför oss lät jag min hand dansa lätt över tallriken. Hmmm, där var det köttskivor, där något konstigt gratängaktigt, där svampsås, där grönsaker i form av brytbönor och kanske lök. Det luktade gott, måste vara någon stark ost, kanske på gratängen. Sen plockade jag upp besticken, men då kändes det som om jag förstörde hela rätten med min tafatthet. Jag rotade bara runt på tallriken och lyckades inte träffa särskilt mycket alls. Jag la genast bort besticken, och tog mig an varmrätten mer handgripligen... ;-) Tänk hur man äter på gatan i fattigare sydligare länder, så närmar man sig hur jag åt. Jag bröt bitar av köttet, doppade i såsen och tog lite gratäng till. Mums vad gott det var! Jag tyckte att jag kunde njuta mycket bättre av maten utan krångliga bestick.

Efterrätten bestod av en liten skål med ett sött och gott flarn på. Hallonen och blåbären som låg ovanpå var enkla att känna igen, och den fantastiskt mjuka och söta smeten (- här använde jag i alla fall definitivt skeden ;-) bara måste ha varit mjölkchokladpannacotta.

Mitt under middagen behövde Kenny besöka toaletten. Han blev ledsagad av servitören till den snirkliga ingångs-gången, där han fick treva sig ut till den svagt upplysta hallen där toaletten fanns (den behövde man inte besöka i beckmörker i alla fall... ;-). Han tog sig sedan genom gången tillbaks till matsalen, men när gången tog slut undrade han hur han skulle göra för att hitta tillbaks till bordet. Han stannade i mynningen till gången och funderade en stund, när det dök upp en röst brevid honom: "Och här står du och väntar." Han hoppade till. Hur hade dom kunnat veta det? Det var en av servitörerna, som hjälpte honom tillbaks till vårt bord.

Jag upptäckte att jag tyckte vissa saker var väldigt sköna med mörkret. Jag behövde inte fundera på hur jag såg ut. Jag kunde klia mig i ansiktet hur som helst utan att behöva tänka på om någon annan såg, ja överhuvudtaget behövde jag inte bekymra mig över om jag gjorde grimaser eller hade skräp mellan tänderna. :-)

Och eftersom jag inte såg Kenny så kände jag ett stort behov av att ”titta” på honom med mina händer istället, så jag satt och kladdade på honom och pussade på honom under hela middagen, vilket vi nu kunde göra utan att stöta någon. Mys! :-)

Det som störde mig mest var nog att jag inte kunde se hur alla såg ut. Vår servitör som hjälpte oss så bra - de andra servitörerna som sjöng och spelade musik - paret på andra sidan bordet som vi pratade med... Hur såg dom ut, vilka var dom? I mörkret bestod dom bara av svävande röster, och jag hade svårt att få ett riktigt grepp om min föreställningsbild av dessa människor, utan ville se eller åtminstone röra vid dom för att dom skulle bli verkliga för mig. Men kolmörkret var obarmhärtigt kolmörkt, och man kan ju inte tafsa på folk hur som helst ;-) , så dom fick helt enkelt fortsätta vara diffusa svävande röster, likt Cheshirekattens svävande leende i Alice i underlandet.

Jag ville även se hur själva lokalen såg ut – hur stor den var, var alla andra befann sig, var utgången var, hur det såg ut på bordet. Jag hoppades ända in i det sista att middagen skulle avslutas med att dom skulle tända lyset och ”visa facit”, men smakfullt nog gjorde dom inte det. Vi leddes från vårt bord fram till den krångliga gången, och efter att ha trevat sig igenom gången igen så var vi ute. Jag fick aldrig riktigt veta exakt vad det var jag hade ätit, fick inte veta hur personalen såg ut eller hur stor lokalen vi hade suttit i var. Snopet, men samtidigt en underbar del av upplevelsen.
Jag har verkligen fått uppleva en hel middag i total blindo, från början till slut.

Bild från restaurangen

En pizza

Ibland kläcker Kenny ur sig en undran om vi  inte ska ta och köpa färdig pizza.

Det är verkligen inte ofta det händer i vårt hushåll att vi äter köpepizza. Kanske någon gång om året, jag vet faktiskt inte exakt.
Men sista gången vi åt pizza var verkligen ingen höjdare, så jag är i ärlighetens namn inte särskilt intresserad av att ge mig på det igen...

Annars så är vi ganska matmedvetna och matintresserade. För det allra mesta lagar vi vår mat själva från grunden med så bra råvaror som möjligt. Att vi tex har dragit ner på salt och socker i kosten märks tydligt när man äter mat "ute", då vi många gånger reagerar på just att det smakar så fruktansvärt salt eller sött. Restaurangmat är oftast en besvikelse, för den mat man lagar hemma är för det mesta många gånger godare, ibland på en helt annan nivå som inte ens går att jämföra. För att uppskatta ett restaurangbesök innebär det oftast att vi hamnar i en prisklass som inte riktigt känns överkomlig. Men inte ens dyra restauranger är en garanti för att få GOD mat alla gånger.

Tillbaks till pizzan.
Jag minns att jag när jag var yngre kunde uppskatta att äta pizza. Jag tyckte att det var riktigt gott, en form av slabbig njutning. Jag kan sakna den känslan ibland. Därför har vi i vårt närområde provat ett par olika pizzerior under dom år vi nu har bott här.
Problemet är bara att den där njutningskänslan inte infinner sig, utan det blir bara en besvikelse, toppad med vagt illamående och pizzarapar i ett par dagar efteråt....

Sist det hände sig att vi köpte pizza provade vi ytterligare en pizzeria vi fått nys om, för att se om den möjligtvis kunde bjuda på en positiv pizzaupplevelse.

När jag satte tänderna i den stackars ledsna tingest som låg framför mig på tallriken så slogs jag av känslan av död. Det kändes som om varenda vitamin, mineral och minsta spår av näringsämne för längesedan hade dött en plågsam död. Jag funderade på om "osten"  som toppade tingesten verkligen var riven ost, eller om det möjligtvis kunde vara "rivet vegetabiliskt fett", som jag sett saluförs i små påsar misstänkt lika riven ost i matvaruaffärerna. Jag funderade även på om det fanns någon levande fettsyra kvar i det som låg framför mig på tallriken, eller om det helt enkelt bäst kunde beskrivas som "en hög med mättat fett"?

Dom färska tomater som skulle pryda pizzan var väldigt bleka, som om dom varken sett äkta sol eller jord, utan snabbdrivits upp i någon näringslösning i ett växthus någonstans på andra sidan jorden för ett halvår sedan. Men dom gav i alla fall ett välkommet vätskeavbrott i den salta törstframkallande rätten.

Det som ska föreställa skinka på pizzor fascinerar mig. Det är några ljusrosa geléslemmiga strimlor som gärna klumpar ihop sig tillsammans, och då - när dom kommer i grupp - smakar något slags saltsurt kvalmigt självdött som gärna vänder sig i munnen och vill hoppa ut igen... När jag ser en hög av rosa slembitar som har klumpat ihop sig försöker jag alltid pilla isär dom, eftersom dom är så äckliga att man helt enkelt bara måste äta dom en och en - för då känner man åtminstone inte smaken lika mycket.

När halva pizzan hade landat i min mage uttryckte den sin chock och sitt missnöje genom att börja göra ont och morra. Ändå fortsatte jag av någon slags uppgiven plikttrogenhet att peta i mig resten av det som låg på tallriken. Försökte "späda ut" smaken av pizzan med stora tuggor av starkt sur vitkålssallad. Men det var ingen rolig upplevelse, och i flera timmar efteråt så hoppades jag nästan på att pizzan skulle vända och komma ut igen samma väg som den kom, med tanke på hur jag mådde...

Nåväl - min matsmältning lyckades med att utplåna spåren av pizzan tillslut.

Med den upplevelsen fastetsad i minnet så kan jag nästan känna hur det vänder sig i magen bara Kenny föreslår pizza. Mitt svar blir alltid "inte för min del, tack". För jag hoppas verkligen att det kommer dröja LÄNGE innan jag ger mig på den idiotiska idén att äta en köpepizza igen!

En gammal bil

I vårt garage står det en gammal bil.

(och då räknar jag inte ”skogsvraket” som en bil – inte än i alla fall... *sorry Kenny* ;-)

Det är en svart gammal Renault 4CV från 1951. En liten bullig bil med runda former och en motor på 18 hk (åtminstone när den var ny – några hästar har nog dessvärre dött under årens lopp).

Blogginläggets huvudperson

En Renault 4CV var en billig allemansbil på sin tid. Den var så pass billig att ”vanligt folk” kunde köpa den. Den var också så pass billig att dom flesta slet och slängde den med hälsan, och körde den helt enkelt till närmsta sjö eller skogsdunge när bilen gjort sitt. Vilket innebar att trots att det på sin tid var en ganska vanlig bil, så finns det inte så himla många kvar.

Det är ju så. Dom där billiga, vanliga, enkla bilarna – vem tänker egentligen på att spara en sån?

Vår ”cevefyra” inköptes ny 1951 av en Edvin Larsson i Västerljung, Trosa. Han var en 56-årig droskägare och ägde ett stall med taxibilar. Den här bilen var dock hans egna privatbil. Edvin använde bilen med stor försiktighet och lagade och lappade den så gott han kunde fram till 1968, då han ställde av den och ställde in den i ett garage. Efter Edvins bortgång bytte bilen ägare, ställdes i ett annat garage, bytte ägare igen och ställdes i ytterligare ett garage. Och så var det. I 40 år stod bilen i olika garage, i väntan på att någon skulle ha tid och ork att ta hand om den.

Så dök min kära Kenny upp i bilden. På den tiden stod CV4an i Kennys chefs garage, och hade så gjort ett tag. Kenny blev av någon anledning väldigt sugen på bilen – kanske hade den tröttnat på att bara stå bortglömd i garage och ropat till honom på något sätt – och lyckades tjata sig till att få köpa den.

- Snälla, ta med mig hem!

 

Väl hemma i vårt garage tog sig Kenny an bilen. Han renoverade bromsarna och bytte olja, och ... ja men se på fan, den gick faktiskt igång. Fortfarande i orginallack och i stort sett orginalskick. Den forslades på släp till registreringsbesiktning, gick igenom, fick en ny nummerplåt, och i maj 2008 fick lilla bilen för första gången på 40 år känna asfalt under däcken och fartvinden mot vindrutan, när vi styrde kosan mot Fest För Franska Fordon-träffen på Taxinge slott.

Visst vet jag rent logiskt att en bil är ett stycke plåt och lite andra ihopskruvade delar. Men alltså... Det finns ju så mycket mer. Jag brukar inte prata högt om det, men nog sjutton har jag ansett att alla bilar jag har haft har haft en egen själ. Någonstans kunde jag inte låta bli att känna både lycka och glädje över att lilla bilen nu stolt puttrade fram i sina max 70 km/h ute på vägarna igen.

”It’s alive!”...

Och om det där med bilars eventuella själ är diskuterbart, så är det definitivt mer påtagligt hur bilen berör människors själar! Vilket man blir väldigt medveten om när man färdas i en gammal Renault. 

Ibland gör man sig till...

Vart vi än kommer så blir det en viss uppståndelse. Det är alltid någons pappa/farbror/morbror/farfar som hade en sån. Folk stannar till, och man ser hur minnen väcks till liv och bortglömda känslor vaknar när dom ser lilla bilen. För en allemansbil på 50-talet var en stor del i en människas liv. Den innebar frihet och självständighet, den innebar rörlighet och modernitet. I bilen tillbringade familjer semestrar och vänner reste till kyrkan tillsammans om söndagarna.

Och 50-tals amerikanare i all ära, men såna var det inte så många vanliga Svenssons som hade. Vanliga Svenssons körde mer runt i små billiga bilar. Som Renault CV4or. Det är i dom små billiga bilarna dom flesta har sina minnen.

Jag vet dock inte om det var riktigt såhär det såg ut på vägarna...

 

En av dom första turerna vi tog med bilen blev in till Söder och upp på Fjällgatan för att ta en glass. Vi ställde lilla skruttbilen på gatan, och strax efter oss kom det en fräsig Porsche i miljonklassen och parkerade precis bakom oss. Vi fnissade lite över klasskillnaden, och gick till glasskiosken för att köpa glass. När vi vände oss om så stod det en folksamling runt bilen. Men inte runt Porschen, vilket vi hade trott, utan runt den gamla lilla Renaulten. Porschen var det ingen som tittade på. :-)

Och så har det fortsatt. Vart vi än kommer blir folk roade, nyfikna, intresserade, berörda. Bilen väcker mer uppmärksamhet än vi någonsin kunnat ana. Vi får höra många spontana minnen och berättelser om CV4-eskapader. Som damen som som liten hade åkt runt på semesterresor sittandes ovanpå resväskor i baksätet hon och henne syster, eller mannen som hade krockat med en spårvagn varpå bilen bara blev skrot, eller han som berättade att bakvagnen på hans CV4a plötsligt hade lossnat under färd, eller mannen från Tjeckien som berättade att det var lyx för vanligt folk att köpa en CV4a i Tjeckoslovakien på 50 talet. Eller mannen som berättade att han som femåring åkt i en CV där dörren inte hade varit riktigt stängd. Plötsligt åker den ”felhängda” dörren upp, och snabbt som ögat försöker han gripa tag i dörren för att stänga den igen. Bara det att dörrar som öppnas framåt blir ett väldigt vindfång om dom öppnas under färd, så dörren slets upp, pojken följer med dörren ut, men pappan hinner få tag i pojkens andra arm, medans pojkens fötter släpar någonstans vid bakhjulet.

Ja se det är Renault-minnen som fastnar det. ;-)

Vid en veteranbilsträff i Nyköping kom det fram en man till oss med vidöppna ögon. Han stirrade på bilen som om han hade sett ett spöke, och sa att han kände igen registreringsnumret (vi har bilens gamla länsplåtar kvar och brukar låta dom vara framme vid träffar). Det visar sig att mannen varit granne till Edvin i Västerljung.

”Får jag sitta i bilen?” frågade han ”- jag åkte i just den här bilen som liten!”

Det var mäktigt att se mannen, märkbart tagen, sätta sig i bilen, låta handen dansa över panelen och le av dom minnen och den rörelse som översköljde honom.

Han berättade för oss om Edvin, som hade varit lite av ett orginal. Först hade Edvin haft ett taxiåkeri, för att på ålderns höst sadla om och bli skomakare. Dock hela tiden vårdande sin Renault. Vi fick också höra att Edvin blivit stoppad av polisen en gång när han varit ute och kört i bilen – för att det hade gått för långsamt! ”Såhär långsamt får man inte köra på riksettan!” hade polisen sagt, varpå Edvin hade svarat ”Nä men i uppförbacke går inte den här lilla bilen fortare se!” :-)

Att åka runt i den gamla lilla Renaulten är som att färdas i ett stycke historia. Det är inte bara en plåthög – det är ett museiföremål som väcker känslor och minnen från en svunnen vardag.

När vi nyligen var på väg hem från en av vårens bilträffar stannade vi på en parkeringsplats utanför en stormarknad i en trött förort. Jag satt kvar i lilla gammelbilen med fönsterrutorna öppna, när jag hörde röster bakom bilen.

”Nej, så kan du väl inte göra!” viskade en kvinnoröst högt

”Jo, jag måste se om det är någon där!” viskade en mansröst otåligt tillbaks.

”Hallå?” hörde jag försiktigt brevid bilen.

Jag öppnade dörren, och fick presentera bilen. Och jo, en sådan hade ju mannen haft ”när barnen var små”.

Och den glädje av kärt återseende jag såg i mannens ögon – det är den som är den absolut häftigaste upplevelsen med att åka gammelbil, och väl värt dom eventuella brister i komforten som den stolta gamla fransosen har! ;-)

Les Quatre Chevaux = 4CV!

Som Simcity fast IRL

Så var det då äntligen dags för första kollen i mina nya bikupor. Efter att vi hade hämtat hem dom två kuporna – vilket hade skett genom att slå några spännband runt bikupelådorna så att dom höll ihop och lastat dom på en släpvagn sent på kvällen när alla bin var samlade inne i kupan – så hade bina fått vara ifred för att göra sig hemmastadda i några dagar innan jag gick in i kuporna och störde dom.
(Det var lite svårt att hejda sig, jag ville förstås gärna gå in i kuporna och kolla på en gång!...)

Visste ni förresten om att nyflyttade bin är väldigt törstiga? Det är mycket viktigt att dom har riklig tillgång till vatten direkt efter en flytt. Visserligen hade jag fått den informationen redan innan, men att dom drack så mycket som dom gjorde hade jag inte kunnat föreställa mig. ”Jag ska gå ut och vattna bina” blev en standardfras under första veckan med bikupor.

Ett törstigt bi som dricker

Som jag berättade förut så har jag egentligen blivit biägare mycket tidigare än planerat. Eller – egentligen hade jag väl inga bestämda planer på att bli biägare överhuvudtaget. Men om jag nu skulle bli med bin så tyckte jag i alla fall att jag borde gå klart hela biodlarkursen först, så att jag åtminstone hade någon koll på vad det handlade om och hur man skulle göra.
Men nu blev det alltså inte så. Plötsligt fann jag mig ha nappat på ett erbjudande om att köpa två bisamhällen, egentligen innan praktiken på biodlarkursen ens hade börjat och innan jag överhuvudtaget hade varit i närheten av en bikupa.
Ja så kan det gå.

Såhär såg dom ut när dom kom, mina bikupor. Dom vinner ju inget arkitekturpris direkt, men förhoppningsvis funkar dom till det dom är till för.

Det här med biodling är komplicerat. Åtminstone för en helt grön nybörjare. När det så äntligen var dags för att få göra första besöket i mina bikupor blev jag alldeles förvirrad. Vad var det egentligen jag skulle göra, och hur?...
Det är en sak att vara på en kurs och göra som man blir tillsagd, medans man har fullt upp med att hålla reda på var man själv är och var bina är och vilka redskap man ska använda och hur man ska hålla i dom. Det är en helt annan sak att stå helt själv och inse att det är nu man borde ha den där djupare förståelsen om HUR och VARFÖR. Det är nu man skulle behöva kunna TÄNKA SJÄLV...

"Hello earthlings. We come in peace"

Att sköta bisamhällen är en konst.
Som biodlare är det min uppgift att vara binas gud och se till att skapa ultimata förutsättningar för samhällets överlevnad och blomstring.
Bin är känsliga varelser, och både för bina och biodlaren är det många faror som lurar.
Allt man gör är en skör balansgång.

Såhär års – under maj och juni – är bisamhällena inne i en expansiv fas. Visserligen har man på dagens tambin försökt odla bort svärmlusten i mesta möjliga mån, men det är alltså nu binas eventuella svärmlust är som störst. Det är egentligen inget som är farligt för bina, men som biodlare vill man absolut inte att hälften av alla ens bin ska göra myteri och rymma iväg i en svärm, och försöka bosätta sig i en skorsten eller på grannens vind...

För att minska risken för svärmning finns det flera saker man som biodlare kan göra. En åtgärd är tex att vara mycket noggrann med att se till att bina inte har för trångt i sina kupor. Det gör man genom att stegvis utöka kuporna med fler tomma ramar och lådor. Men varför inte ge bina en jättekupa på en gång i så fall, kanske någon praktiskt lagd människa tänker? Ja, om man utökar för mycket och ger bina allt för stort utrymme på en gång uppstår förstås andra problem. Då kan samhället försvagas och tex ha svårt att hålla kupan varm.

För värme och ventilation är viktigt. Det vill till att bikupan ger rätt förutsättningar för bina att hålla värmen utan att det bildas fukt. Runt en drottning ska det alltid vara 34 grader – även på vintern. Men man får vara försiktig så att man inte isolerar ihjäl kupan, för då kan det bildas för mycket fukt och bistackarna kan mögla. Det är inte alls bra. Om kupan däremot är för svår att hålla värmen i och det blir för kallt, så dör ynglen, och tillslut även bina.

Och även om man kan tycka att människan ändå har hållt på ett tag med biodling och borde ha kommit fram till den ultimata lösningen, så näe. Det finns myriader med olika lösningar för hur bikupor kan designas, se ut och fungera. Alla erfarna biodlare kör sitt eget rejs och har sin egen åsikt om vad som funkar bäst. Vilket inte direkt underlättar för en förvirrad nybörjare...


En annan sak man som bi-gud måste göra för att hålla bina lyckliga är att se till att dom har sysselsättning hela tiden med att bygga celler och ha möjlighet att samla honung. Det ska vara rätt avvägning av utbyggda (=med färdiga celler) och outbyggda (=där bina själv måste bygga celler) ramar i kupan.

Ett stycke ram med flitiga bin

Sen kan bina få sjukdomar. Och det är nog den största och allvarligaste faran. Det finns kvalster och virus och bakterier och allt möjligt som lurar på dom känsliga små liven. Som bi-gud måste jag vara väldigt noga med att vakta på detta, och göra massa saker för att mota olle i grind. Något som nästan alla bisamhällen har är ett kvalster som kallas varroa. Om varroakvalstrena blir för många i en kupa så kommer bina försvagas så pass att minsta lilla sjukdom kommer ta knäcken på dom. Alltså måste jag som bi-gud se till att vakta på varroaantalet. Det gör jag genom att ha en speciell platta i botten på kupan där jag kan hålla koll på om det fallit ner några döda kvalster och i så fall hur många. Jag gör det också genom att sätta in speciella ramar där bina bygger drönarceller. Drönarceller är lite större än arbetsbiceller, och varrokvalster dras gärna till just drönarceller. Om jag då ser till att rensa bort drönarceller med jämna mellanrum, så får jag förhoppningsvis även med mig varroakvalstren och deras bäbisar. Om inte det skulle hjälpa utan antalet varroakvalster ändå skulle växa till sig, måste jag gå in med starkare behandling av kupan, och då krävs det särskilda medel. Vilket inte är bra alls, för bina är ju som sagt känsliga varelser och mår inte heller så bra av att bli behandlade med något medel.

Och på sensommaren måste bina invintras på rätt sätt för att klara vintern. Man minskar ner på kupans storlek och ger bina en sockerlösning som ersättning för all honung man stulit från dom. Det vill till att man börjar invintra i rätt tid och att man ger bina rätt mängd sockerlösning för att dom ska få rätt förutsättningar för att överleva vinterhalvåret.

(Ni hör ju – det är en hel jäkla vetenskap!!)

Sen kan man som biodlare ha oturen att ha fått ett gäng extra ilskna kompisar. Det behöver man faktiskt inte heller finna sig i. Om bina blir alldeles för folkilskna kan man prova att byta drottning. Det är drottningen som är tongivande för hur samhället fungerar, även samhällets temperament. Och samhällen kan vara väldigt olika. Jag har ett samhälle som kallas för det gröna samhället och ett som kallas för det gula samhället – efter färgen på bikupornas fluster. Och bara efter den här korta tiden kan jag säga att det är skillnad på dom. Det gröna samhället verkar större, starkare, mer välmående, mer välfungerande och lugnare och snällare. Det gula samhället är mycket mindre och oroligare.

När man som bi-gud har lyckats sätta sig in i allt man måste göra för att överhuvudtaget hålla bisamhällena levande, så kommer man till nästa nivå. Och det är att ge samhällena rätt förutsättningar för att producera rikligt med honung. Det är alltså där man börjar samla poäng kan man säga. Första året eller åren man har bikupor får man ofta inte så mycket honung, just för att man inte har den där lilla finessen som krävs med tajming och rätt utbyggnad av samhällena med rätt typ av ramar och det ena med det andra. Sen ska man även ta hand om honungen – det ska mätas vattenhalt och slungas och silas och röras och tappas upp på burkar och godkännas och gud vet vad.

Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med att koncentrera mig på att hålla bina vid liv såhär första sommaren. Honungen känns som en biprodukt (ha ha). Det gör mig inte så mycket om det inte blir så mycket honung.

När jag stod där för första gången i mina egna bikupor så kände jag mig alltså mest bara förvirrad. Jag visste att jag skulle bygga ut kuporna, men hur – i vilken ordning, med vilka ramar, med eller utan spärrgaller, mm, mm?...

Det fick bli som det blev. Jag håller alla tummar jag har för att bina överlever mina taffliga nybörjarfingrar. Jag har MYCKET kvar att lära...

Hej på er mina små vänner